Vet du vad Annedalsseminariet och Campus Linne är för plats? Jo tänker du, det är ju Göteborgs universitet. Några tråkiga byggnader där man utbildar sig. Men en tråkig byggnad kan ha så mycket mer betydelse än du anar. Häng med på upptäcktsfärd i ett hus. Ett hus med en spännande historia ytterst få hört talas om.

Regnet droppar sakta ner på mitt hår och allt är oerhört grått och dystert. Kylan tränger in i min kropp och jag ryser sakta. Jag står utanför Göteborgs Universitet den här regniga, kalla och blåsiga vinterdag i februari. Trots att allt känns grått och tråkigt den här årstiden är det något med byggnaderna på Campus Linné som fångar mitt intresse. De ligger alla runt omkring den vackra parken, men det är som om de inte alls har något med varandra att göra. De är var och en för sig väldigt olika, men trots det utgör alla tillsammans ett av Göteborgs Universitets Campus. Hur kommer det sig att de hamnade här och idag är en blandning av gammalt och nytt?

En allé av körsbärsträd leder fram till en stor, ståtlig gul byggnad där JMG ( Institutionen för journalistik, medier och kommunikation) och IGS (Institutionen för Globala Studier) delar på undervisningslokaler. Jag kan bara tänka mig hur fint det är här på våren, när träden blommar. I den här byggnaden har lärare föreläst för sina studenter sedan slutet på 1800-talet. Den byggdes nämligen som ett “seminarium”, en skola, för förskollärare, och kallas än idag för Annedalsseminariet. Som en kontrast mot Annedal-seminariets historiska vingslag ligger en stor, modern byggnad med mycket glas. Här finns JMGs arbetsrum och huset byggdes i samband med att de två universitets-institutionerna flyttade hit för ungefär 15 år sedan. I hörnet på trädgården, längst ner vid Övre Husargatan finns ytterligare ett gult hus. Det användes från början som bostad åt seminariets rektor, men är idag istället hem för Sveriges Marina Institut. På andra sidan parken, i riktning mot Linnéplatsen ligger en stor och märkligt oregelbunden rödbrun tegelbyggnad. Det är egentligen två byggnader, sammanbundna med hjälp av en inbyggd bro, som får mig att tänka på en utsträckt hand. Det är här som IGS har sina kontor och det är här min pappa arbetar på dagarna.

Jag bestämmer mig för att fråga Per Knutsson, min pappa, han som arbetar på institutionen för globala studier som forskare och lärare på dagarna, vad den här platsen betyder för honom? Redan innan jag hinner ställa den första frågan ser jag hur hans ögon skiner upp och jag förstår att han har en historia att berätta som fler än jag borde få höra. Vi sitter i hans arbetsrum på första våningen, nära studentexpeditionen. Rummet är ganska kvavt och luktar sådär som gamla stenbyggnader kan göra. Som om lukten av alla människor och saker som kommit och gått under åren på något sätt har dröjt sig kvar. Per har precis lagt bort sin dator och kollar på mig med pigga ögon.

–Vad var det som gjorde att du började jobba på just Göteborgs Universitet?

Per kliar sig fundersamt i nacken, så som han alltid gör när han tänker, och börjar berätta. Trots att han sedan hela sitt liv tillbaka varit uppvuxen i Stockholm kände han att det var en självklarhet att flytta till Göteborg. Han beskriver hur han sedan han var liten har velat göra något större, något som gör skillnad i världen. Det var det som gjorde att han tillslut tog modet till sig och sökte jobb som doktorand inom humanekologi. Han var 100% säker på att han aldrig skulle få jobbet. Pers familj kom nämligen från ur en arbetarklassbakgrund och den akademiska miljön kändes skrämmande för honom.

- Ibland är jag fortfarande orolig för att någon ska komma fram till mig och avslöja vilken bluff jag är. Men jag är stolt över att ha gått från att vara den blyga och osäkra doktoranden som inte vågade ta för sig, till att idag vara en forskare som många ser upp till. Det har varit en resa med mycket tvivel och hårt arbete.​ ​Det är även därför den här platsen betyder så otroligt mycket för mig. Ett slags bevis på att allt jobb jag har lagt ner har varit värt det, alla timmar jag har pluggat för att kunna bli en person som har möjlighet att göra skillnad här i världen.

Han fortsätter med att berätta hur byggnaden även har en stark koppling till hans familj och att han alltid känner sig nära familjen när han jobbar. Anledningen till det är för att det var här han försvarade sin avhandling, på 5:e våningen i det gula huset. Det var som en slags milstolpe för honom i livet. Hela släkten kom för att fira att han hade lyckats bli forskare och sen på kvällen var det en stor fest i byggnaden. Efter den kvällen hade han ett slags bevis på att han faktiskt hade lyckats. Att han aldrig gav upp, trots att han inte haft samma förutsättningar som de flesta av hans kollegor.

-Det var helt klart en av de bästa kvällarna i mitt liv säger han och skakar på huvudet. Jag kan verkligen se hur han tänker tillbaka på kvällen, och att det är ett betydelsefullt ämne vi pratar om.

Jag tittar ut genom fönstret och ser att en grupp studenter har samlats vid den lilla odlingen utanför med spadar i händerna. Per förklarar att man använder en liten del av trädgården till ett odlingsprojekt som både studenter och lärare kan vara med i. Jag kommer att tänka på att odlingen kanske är något som man har ägnat sig åt i trädgården tidigare, långt innan det blev ett universitet här. Jag frågar Per hur det kom sig att institutionen för globala studier hamnade just här, på den här platsen och han förklarar att alla institutioner först låg på olika ställen i Göteborg. Universitetet bestämde att man behövde slå ihop små institutioner till en större eftersom det blev för ineffektivt och dyrt att ha många små institutioner med egen administration och organisation. Därför bildade man det som idag är ”Campus Linne” längs med Övre Husargatan. Det hus som under en lång tid kallades KK2 (Kvinnokliniken 2) hade dock varit ett BB fram till slutet på 60-talet, så man behövde göra om väldigt mycket för att få det att fungera som akademisk institution och det tog tid tills det var klart.

En av de saker som påverkade mig mest av det Per berättade var att två av hans äldre kollegor kom till världen i byggnaden vi satt i. Deras sista arbetsrum innan de skulle gå i pension var alltså i samma byggnad som de föddes i. Det är ju väldigt speciellt, som att sluta en cirkel. Och tänk hur mycket en plats kan ändras och utvecklas på bara några år. Tusentals liv har haft sin början här genom åren och några av dem har dessutom sedan blivit forskare och kommit fram till viktiga slutsatser i samma byggnad. När jag är på väg att avsluta vårt samtal och berättar för Per om min fascination, säger han:

- Men historien slutar inte här Izabella. Jag är inte den enda i din familj som har jobbat här. Jag frågar vad han menar, men då skakar han bara på huvudet och ler finurligt mot mig. 

-Fråga din mamma. Det är hennes historia.

Samma kväll frågade jag min mamma Katarina Renström om vad pappa menade med att hon också har en historia om KK2. Hon ser först lite förvånad ut men sedan klarnar hennes blick.

- Jaha, nu förstår jag, din morfar har ju jobbat på KK2, som läkare.

Min morfar Göran, som jag aldrig har träffat eftersom han dog i cancer innan jag föddes, har alltså jobbat i samma byggnad som min pappa Per jobbar i nu. Mamma berättar att min morfar arbetade som förlossningsläkare på KK2 under de sista åren innan kliniken stängdes 1968. KK2 stängdes sedan ner på grund av att det nya, moderna Östra sjukhuset byggdes. Min morfar hade varit en av de som startade det nya BB på Östra sjukhuset.

Jag står återigen i trädgården vid Campus Linné, men denna gång betraktar jag den här platsen med andra ögon. Jag ser hur den här platsen berättar för oss om hur samhället hela tiden förändrats. Samma byggnader har använts för väldigt olika ändamål genom historien, beroende på vad platsen har behövts till och hur Göteborg och omvärlden har förändrats. Jag ser också den här platsen på ett mycket mer personligt sätt. Den knyter min pappa Per Knutsson till min morfar Göran, trots att varken jag eller min pappa fick chansen att träffa Göran. De kände aldrig varandra, och ändå har de i flera år jobbat i samma byggnad. Och för båda var den här platsen viktig i deras liv. De tyckte nog båda att deras arbete här var viktigt även i ett större perspektiv. Mina tankar avbryts av det höga motorljudet från en grävmaskin som rullar in på en grusgångarna i trädgården. Nu påbörjas arbetet med att rusta upp trädgården inför Göteborgs 400-årsjubileum. Än en gång ska platsen formas efter framtidens behov och ges möjlighet att länka samman människor på nya sätt.

Izabella Renström

Att drömma sig bort, säga upp sig från sitt jobb, fly. Fly mot sina drömmar, mot sin passion, komma dem närmare. Komma tillbaka, tillbaka till livet och drömmarna igen. Uppnå mål.
För den nyblivne arkitekten Hans Holm har det aldrig handlat om pengar och karriär, utan snarare om drömmar. Att skapa. Göra det som känns viktigt. Resor. Att alltid vara på väg någonstans. Från landsbygdens ljusa pojkrum till stenstadens mörka skuggor. Att söka sig framåt men att alltid veta sin nollpunkt. Någonstans att kunna koppla av. Någonstans att hämta kraft. Någonstans att drömma.

Hans berättar om en mycket märklig dröm som han hade. Att det var den som var avgörande, den som fick honom att söka arkitektutbildningen. Han börjar sin historia med meningen “Det var natt.” Sen fortsätter han: “Allt var tomt och mörkt. Även tiden var mörk, i verkligheten. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra av den. Jag drömde om ett höghus. Det var ett deprimerande hus klätt i sjösten och plåt. Höghuset sträckte sin långa skugga över mig. Den liknade en stig, en väg. Jag ville inte gå på den stigen. Ville finna en egen väg, ut ur staden. Det var där, så, allting började. En uppenbarelse.” På morgonen visste Hans Holm, 47, precis vad han ville göra, göra av sin tid. Han skulle bli arkitekt. Designa hus, vackra hus.

Hans skulle dessutom flytta ut ur staden. Han och hans sambo Johanna, hittade så småningom till ett litet torp i Norsesund, utanför Alingsås. De hyrde ut sin lägenhet och flyttade dit, till torpet Granbacken. Hans första tanke var att han skulle bli nästintill självförsörjande. Men redan efter första sommaren förstod han att det skulle bli svårt.

– För det första fick vi ett gäng sorkar på köpet när vi köpte huset. Det hade vi inte räknat med. Trädgården såg så himla fin ut på visningen. Vi försökte med allting. Grävde ner glasflaskor i marken. Det skulle tydligen hålla dem borta. Men det gick inte, de var överallt. Och för det andra, var nog trädgården för liten. Det är egentligen svårt att föreställa sig hur mycket mat man äter på ett år.

Hans driver med sig själv, han som är arkitekt och som jobbar med ytor varje dag. Han var lite naiv, säger han. Det slutade med att han och Johanna flyttade tillbaka till staden, men behöll torpet som sommarställe.

"Drömmen om att skapa något själv började redan under mina tidiga år"

Bildläraren Lillemor, på Mogaskolan i Svenljunga, förstod redan vid ett tidigt stadie att det bodde en konstnär i Hans. Hon uppmuntrade honom till att skapa.

– Alltså att skapa något med dina egna händer. Det är obeskrivligt. Magi på något sätt. Jag menar, det är något som människor gjort ända sedan den allra första människan. Man kommer nära sig själv.

När jag frågar vad som var roligast, säger han snabbt “skulptur”.

– Jag gillar att använda händerna. Att forma ett ansikte till exempel, är både utmanande och intressant. Man börjar tänka och fråga sig själv “Hur ser egentligen en näsa ut? eller ett öga, eller en haka… ja, du fattar.”

På sommarstället har Hans ett målarstativ som han ibland ställer upp framför åkern alldeles intill.

– Innan tyckte jag att naturbilder var tråkiga. Men inte nu längre. Jag är väl lite konservativ av mig, säger Hans, med ett skevt litet leende.

Hans och Johannas katt, Jansson, vill alltid vara med någonstans i bakgrunden. Det får han. Det är en orange bondkatt som Ibland dyker upp här och där i Hans akvarellmålningar.

Hans nämner ofta torpet Granbacken i Norsesund som en inspirationskälla till sitt eget yrke. Även om de inte bor där längre så är de där så ofta de kan. På helger och hela semestern.

Vi sitter på Café Zenith i Majorna. Ute regnar det. Jag hör hur kassörskan säger “Var det bra så?” Och en kund som svarar “jag skulle vilja ha en päronfestis och en kokosboll också, tack”. Sedan hör man hur kaffemaskinen liksom kokar.

Hans sitter mittemot mig, i den något nedsuttna, brunfläckiga läderfåtöljen. Stryker med handen över huvudet. Ett strävt ljud uppstår mellan hand och huvud. Ljudet av friktion. Vigselringen i silver, reflekterar ljuset i rummet. Han lutar sig fram, sträcker ut armen och för koppen mot munnen. Hans sveper i sig det sista kaffet. Andas ut.

"Att drömma och leva sina drömmar"

Vi pratar om arkitektur. Efter att Hans under många år arbetat som sjuksköterska, examinerades han som arkitekt från Chalmers året 2012.

När Hans bestämde sig för att göra verklighet av sin arkitektdröm fick han återgå till skolbänken. Han behövde läsa in ett par terminer matematik och naturkunskap och även läsa upp betygen i engelska och svenska. Efter tre år hade han den kompetens han behövde och glädjen var stor när han kom in på arkitektlinjen på Chalmers.

Det blev några år då Hans och hans sambo Johanna hade det lite knapert. Hans tog studielån och extraknäckte i vården vissa helger, Johanna jobbade som bibliotekarie på ett skolbibliotek. De bodde i en tvåa i Kortedala och hade inte råd med några utsvävningar. Men Johanna var glad att Hans gjorde verklighet av sin dröm.

Nu bor de i ett radhus i Fräntorp i östra Göteborg och Hans har arbetat som arkitekt i åtta år. Han har aldrig ångrat sitt beslut, även om verkligheten inte alltid lever upp till drömmen.

– Det blir ju en hel del kompromissande, säger Hans. I drömmen är allt möjligt, men i verkligheten måste man hålla sig inom en budget. Fast det är ju en utmaning i sig. Hur kan jag komma så nära min vision som möjligt, och ändå hålla mig inom de ekonomiska ramarna? Vissa saker kan man kompromissa bort, men inte alla.

Jag frågar vad Hans inte vill kompromissa med.

– Det är vissa materialval, säger Hans. Jag vill undvika alla former av plast, om det är möjligt. Och så är det väl hållbarheten. Nuförtiden måste man tänka hållbart. Det är vår tids viktigaste fråga, att tänka hållbart och långsiktigt. Det vill jag inte fuska med, säger Hans och reser sig upp. Han går och hämtar påtår på kaffet.

– Hur ser ditt drömhus ut? Frågar jag när han kommer tillbaka.

Hans tänker en stund, sedan säger han:

– Mycket fönster. Så att ljuset kommer in, det finns inget tristare än mörka hus. Det behöver inte vara flådigt eller trendigt. Trender går över. Men det ska finnas rejäla ytor att umgås på. Och så ska det vara ett passivhus. Naturmaterial. Med en stor eldstad, avlägset beläget, gärna i Bohuslän. Gärna högt i tak, även om det inte är idealiskt ur uppvärmningssynpunkt. Jag gillar luft. Känslan av luft, liksom… utrymme för tankar.

– Tror du att det har något med din uppväxt på landet att göra? frågar jag. Den där längtan efter luft och utrymme?

– Det kan nog hända. Jag bor i staden nu, och jag tycker om det på många sätt. Men jag har alltid en känsla av att det är lite… hur ska jag säga… trångt här. Jag skulle aldrig kunna vara helt hänvisad till staden. Jag behöver mitt torp och ängarna utanför. Jag behöver den känslan. Av luft, liksom.

För bara några månader sedan sade Hans upp sin säkra anställning på Liljewall arkitekter. Han börjar bli till åren och tyckte att han ville pröva på något mer här i livet innan han tar pension. “Att man måste våga, medan man fortfarande kan”.

"Drömmen om ett eget litet arkitektkontor har alltid funnits"

 Efter att min mor gick bort för ungefär ett år sedan, öppnade det upp nya möjligheter för mig, ekonomiskt. Alltså, jag har råd att tänka, starta upp eget. Jag kan ta mig den friheten.

När jag frågar Hans vad arkitektbyrån ska heta säger han att han inte kan svara på det än eftersom inget är bestämt än men att det kan bli så enkelt som bara “Holms Arkitektbyrå” eller också “Holms”. Men att det även kan dra iväg åt något annat håll.

Även om byrån officiellt inte finns än har det hittills gått bra. Han har hjälpt en nära granne med en utbyggnad av sitt hus och har mer planerat framöver. En före detta kund, som är byggherre, ringde för ett tag sedan och frågade Hans om han ville vara med och rita två klimatsmarta hus till ett småhusprojekt i Hindås. Och om allt går som planerat för Hans, om han hinner öppna kontoret, är detta något som han med all säkerhet kommer att tacka ja till. Hans berättar att han redan börjat skissa lite på det och att det egentligen inte skiljer sig så mycket från det som han arbetade med på Liljewalls.

Jag frågar vad han vill inrikta sig på.

– Det är ju främst hus. Småhus. Villor. Attefallshus, allt däremellan. Trä. Sten. Naturmaterial.

Hans berättar att han för tillfället hjälper en vän, Niklas, med ritningar till ett hus på Österlen i Skåne. Han visar mig bilder och berättar att han mycket gillar de delarna i Sverige. Eftersom huset står intill en dunge, nära en åker, berättar Hans hur viktigt det är att man anpassar huset efter tomten och inte tvärtom.

– Man måste se var solen går upp, var den går ner, varifrån vinden blåser. Det är sådana amatörmissar som man bara inte får misslyckas med.

På bordet ligger ritningarna till det som skall komma att bli ett passivhus i Kivik. Hans berättar att det bara är en skiss. Att den inte är färdig, men att han kommit en god väg på själva huskroppen i sig och att det snarare är detaljerna som ska justeras. Något fönster som ska flyttas och att kunden kommenterat badrummets plats i huset. Hans tillägger att det är ett unikt projekt för honom personligen eftersom detta är det första huset där hela ansvaret ligger på honom.

Intervjun går mot sitt sluta och jag frågar honom vad någon med arkitektdrömmar ska tänka på för att lyckas.

–Drömma! Att aldrig sluta drömma. Om man sutar drömma, då finns ingenting kvar att hämta. I drömmarna finns kreativiteten och fantasin. Liksom med drömmar bygger man hus av sådant man tidigare sett, läst, hört. Jag tror att det är A och O. Början och slutet. Jag tror att det är väldigt viktigt… och att ge allt. När det känns tufft, som att du inte kan ge mer, då ska du ge lite till. Så är det med allt. Så är det med livet. Man ska göra allt man vill göra, för att man lever ju antagligen bara en gång.

Att drömma och att ta sig igenom utmaningar, att uppnå mål. Det är något som Hans har gjort hela livet. Hans Holm, arkitekten som mitt i livet skolade om sig och följde sin dröm.

TEXT OCH BILD: Leon Jaskoviak Åstrand

Det är måndag morgon och vi sitter i soffan inne i Torslanda församlingshem. Regnet rinner ner för förnsterna och personalen beger sig mot fikarummet. Vi ska tilbringa hela veckan här för att ta reda på hur svenska kyrkan värnar om miljön, men vi ska även praoa som präst.

Vi börjar se oss omkring innan praktiken börjar på riktigt.

Medan vi kollar runt i det lilla, gula, gamla huset springer vi på vår handledare Roger som är en gammal pensionerad präst som jobbar på deltid. Han har glasögon, grått hår och mörkblå tröja med en svart tung jacka över. Först hämtar han sin bas och sedan hoppar vi in i hans mörkgråa bil som han kör runt oss i. Han visar oss alla Torslandas församlingshem och kyrkor som tillhör svenska kyrkan. Han släpper sedan av oss vid Amhult kyrka med informationen om att jobba på vår presentation tills vi kl 14.00 slutar för dagen.

Dagen efter börjar vi med gemenskapsträff, och våra första intervjuer. På gemenskapsträffen får vi vara med på fika och frågesport om landskap och städer. Vi får reda på vad de anställda har för arbetsuppgifter och vad de gör för att minska miljöpåverkan på olika vis. Resterande delen av den långa dagen sitter vi i det lilla fikarummet och lägger upp ett schema över det vi ska göra i veckan. Vi planerar så vi vet vilka vi ska intervjua och vad vi ska ställa för frågor. Dagen tar slut runt halv två och vi tar bussen hemåt.

Frågorna vi kom fram till:

Vilken är din arbetsuppgift?

Vad gör Svenska kyrkan?

Vad gör ni i Svenska kyrkan för att bidra till en hållbarare miljö/hållbar utveckling?

Hur tar du dig till jobbet?

Varför reser du på de sättet?

Hur reser du inom jobbet?

Varför reser du på det sättet?

Har ni någon resepolicy?

Har arbetsplatsen något som gör det lättare för arbetare att resa miljövänligt, i sådana fall vad?

Hur reser du när du semestrar?

Varför har du valt det sättet?

Dagen därpå börjar vi med veckomässa i den gamla, lilla kyrkan bredvid församlingshemmet. Prästen predikar och sjunger sina psalmer med resten av kyrkans besökare som till största del består av anstälda. Därefter får de som vill ta nattvarden, men vi sitter kvar i den hårda träbänken. Efteråt går vi till församlingshemmet och börjar med våra nästa intervjuer. Vi betar av människa efter människa, präster, diakoner och även assistenter. Vi får många bra svar men också många frågor som lämnas utan svar. Oftast för att de anställda inte vet eller säger att någon annan anställd vet. Dagen går och vi äter lunch och fortsätter med intervjuerna innan vi åker hem.

Torsdagen är den dag då vi inte har någon som ansvarar för oss, vi tar då tillfället till att intervjua resten av de anställda vi behöver. Vi börjar även skapa det material som vi ska presentera för de anställda i slutändan.

På fredag morgon letar vi efter det ålderdomshem vi ska hjälpa till på, vi går först åt fel håll längst med en kyrkogård och upp mot en skola och hamnar sedan på en stig i en tät skog bakom ett radhusområde, tack vare google maps, men tillslut hittar vi till det tempel de kallar Solängelns ålderdomshem (ålderdomshemmet liknar ett kinesiskt tempel). Vi går in och träffar de anställda som ger oss arbetsuppgifter. Vi får börja med att sortera psalmer i psalmböcker med stora bokstäver, och slutligen hämta ner det gammla folket från sina rum, både i rullstol och rullator. Gudstjänsten som vi har förberett inför startar med att kyrkoklockan ringer från en mobil in i en mikrofon. Sedan hälsar en man allavälkomna och börjar spela på sin mandolin. Vi sätter oss ner och får kaka och saft medans pensionärerna väser märkliga saker till oss. En tant vill hem och en annan har glömt sina barnbarn. Sedan kör vi tillbaka dem och åker till församlingshemmet i Amhult, där vi avslutar arbetet för vår praktik.

Under veckan har vi både fått vara med på veckomässan och gemenskapsträffen, hjälpa till på ålderdomshem och intervjuat anställda. Vi spenderade totalt fem dagar på svenska kyrkans församling, här är våran syn på det Svenska kyrkan gör.

Svenska kyrkan ägnar mesta delen av tiden till förrätter alltså begravning, vixel och dop men anordnar även olika träffar, föreningar och möten.

Vi har tagit reda på information om hur svenska kyrkan värnar om miljön, på olika sätt. Vi fick både intervjuat folk och följt med dem i deras vardag. Vi fick totalt intervjuat 11 personer varav där fanns präster, diakoner, assistenter, musiker, vaktmästare och till och med en kyrkoherde.

Sammanfattningsvis har vi haft det ganska bra på svenska kyrkan, de har försökt sitt bästa med de de har och lyckats väl med det. Resultaten vi fick av vår undersökning tyder på att det flesta reser med bil både till och inom jobbet. Det anställda reser dock lika mycket med tåg som med bil när de är på sina semestrar. Trotts att många reser med bil så är det också några tappra hjältar som reser med kollektivtrafik, cyklar och går.

Vi tycker att det har varit väldigt intressant och roligt att få praktisera som präst. Vi lärde oss vilka yrken som finns hos Svenska kyrkan och vad de innebär. Det var kul att få prova på de olika sakerna som en präst gör även om vi inte fick göra allt. Det var kul att få lära känna alla som jobbade i församlingen och att få intervjua dem om hur de reser, men som med alla saker fanns det både för och nackdelar, till exempel så vi fick ha med egen lunch och det tog ett tag att åka dit med bussen varje morgon men vi fick lära oss en massa nya saker, så vi tackar Svenska kyrkan för att de tog emot oss med öppna armar.

I en tid  när Oscarsakademin inte kan hitta en enda kvinnlig regissör, ifrågasätter människor vad som är en jämställd filmbransch. Göteborgs filmfestival kunde iallafall hitta lika många kvinnliga regissörer som manliga. Ni ska få möta en av dem idag, den 24-åriga Astrid Söderberg.

På Hagabion är entrén packad av människor. Folk kramas och ropar till varandra från olika delar av kön. Det är Göteborg film festivals första dag. På väggen sitter enorma affischer för storfilmer som Queen and slim och den nordiska produktionen Disco. Längst till höger på anslagstavlan hänger en lite mindre affisch för kortfilmen En film som kommer förändra världen.

Kortfilmen är gjord av göteborgaren Astrid Söderberg. Hon har regisserat, klippt, skrivit manus och skådespelar själv i filmen. Jag möter en Astrid som är lugn och svarar på frågorna om filmskapande med en viss eftertänksamhet och reflektion, efter en intensiv period av producering av film. Det är hennes andra egna kortfilm och precis som hennes första kortfilm har den premiär på filmfestivalen. Däremot består inte varje dag av att ha premiär för sina filmer och inte heller av att jobba på egna filmer.

Hennes dagar tillbringas på ett kontor, precis vid hamnen, där hon kan se båtarna som glider över älven från fönstret. I kulturhuset frilagret ligger tre trappor upp en stor lokal. Det finns kök, medialab, publishing, stora datorskärmar, växter och en mängd viktiga saker för kreativt skapande.  På en klädstång hänger merch från Astrids senaste film. Och till höger ligger ett kontor i färger av ljusa toner med ett stort matsalsbord i mitten. Där inne håller föreningen Göthenburgo till. Där jobbar Astrid på dagarna med olika uppgifter. Men hon jobbar med film på något sätt varje dag.

För Astrid började hennes filmintresse redan som liten.

– Jag har alltid kollat på film, extremt mycket film. Som liten slet jag ut VHS:er. Och sen när jag blev äldre insåg jag att film faktiskt var ett intresse, att faktiskt inte alla gillar att kolla på film.

Hon hade utgått från att alla tyckte om film lika mycket som henne. Intresset tog en ny väg när hon sökte till en workshop för att skapa film på Göthenburgo under gymnasiet. Där fick Astrid lära sig oerhört mycket om filmskapande under ett halvår. Hon tyckte det var väldigt roligt. Efter det tänkte hon att hon kanske skulle söka filmutbildning på någon folkhögskola. Hon skrev flera brev; men skickade aldrig några. Efter en treårig period efter gymnasiet där Astrid  provade andra saker, träffade hon sin handledare från workshopen av en slump på stan, som berättade att han hade ett jobb till henne på Göthenburgo. Hon började jobba där och på den vägen började hon också göra egen film. På Göteborg filmfestival 2019 hade hon premiär för sin första kortfilm, Ta hand om en kille. För den berättelsen jobbade Astrid mycket med den klassiska dramaturgin för att skapa historien och hade ett manus som de spelade in efter. År 2020s film skapades på ett annat vis.

Nu visas Astrids senaste kortfilm på vita duken, En film som kommer förändra världen. Astrids film ska vara först ut denna fredagskväll när sex filmer ska visas under temat Ready for change. Salongen är fullsatt och det är fri sittning. Folk vinkar mellan raderna för att visa för sina bekanta var de sitter. På femte raden klagar en man över att det inte finns popcorn. Efter att presentatören har välkomnat alla på engelska, byter hon till att introducera Astrids film på svenska, med en norsk dialekt. Astrid kommer upp på scen tillsammans med sin kollega och producent för filmen, Roozbeh Behtaji. De står på scen och lyser. Filmens handling håller de till stor del för sig själva. De möts med förväntansfulla applåder. Alla väntar med spänning. Belysningen släcks. Jingeln för festivalen spelas. Salongen tystnar.

Nästa gång hoppas hon kunna ha ett större team

Metoden för att skapa denna film var inte den dramaturgiska manus berättelsen.

– För mig iallafall är oftast mina idéer visuella. Det var också det som gjorde att jag visste att det var film som jag skulle hålla på med för att idéer kom aldrig ord eller i musik för mig. Det har alltid kommit i ett händelseförlopp eller något jag vill utforska.

Därför jobbade hon med kortfilmen genom att hon hade en idé och en struktur vad hon ville utforska. Sedan gick hon ut och filmade det, oftast med mycket improvisation i dialogen för att filmen skulle ha en dokumentär känsla. Sedan tittade hon på materialet, klippte och såg efterhand vad som fungerade och utefter det kom det hela tiden nya idéer och filmen kunde ta form. När man har en idé i sitt huvud kommer den aldrig helt kunna gå att översättas till verkligheten, anser Astrid. Det är väldigt intressant när grundidéen kan utvecklas till något helt annat. Processen att skapa är inte alltid enkel. Ett av de starkaste minnena från produktionen var i slutskedet när filmen skulle färdigställas. Astrid var helt uppe i att slutföra filmen, sprang på möten och satt uppe och klippte filmen på natten. För att efter två intensiva sista dagar utan sömn, efter ett år av klippande, lämna vidare filmen och sedan kunna kollapsa. Men viljan att skapa film är idag fortfarande väldigt stark, när hon med eftertanke förklarar sin relation till att skapa nytt material idag.

Till sitt nästa film vill Astrid jobba mer med ett team. Hon vill framförallt själv stå för regin och manus, för att sedan hitta personer som är riktigt bra på skådespeleri, ljudsättning, ljussättning klippning och foto. Viljan är att nästa film ska hålla högre kvalité produktionsmässigt. Däremot är det inte billigt att producera film. Speciellt eftersom man ska betala löner till alla som är med i produktionen och hyra inspelningslokal. Därför är hon och andra filmskapare beroende av att få finansiella bidrag för sina filmer.  Än så länge är iallafall hennes filmer succéer. För när Astrids feministiska satirfilm spelas på hagabion skrattar publiken hjärtligt, igenkännande och applåderna efteråt ljuder högt.

Ready for change?

Under kortfilmvisningen Ready for Change finns det kvinnliga filmskapare bakom fyra av sex filmer. På hela festivalen i sig är det 50/50 vision som gäller. Det märks inte ute på affischerna som syns överallt på spårvagnshållplatser och affischpelare med reklam för festivalen. När man däremot kollar i festivalens katalog och hemsida är de tydliga med sitt mål, att lyfta fram en mer jämställd filmbransch där 50% av filmerna har en kvinnlig filmskapare bakom sig. Festivalen har försökt utöka jämställdheten i filmutbudet varje år.

– Under Göteborg Film Festival 2020 kommer vi visa 200 filmer av män. Vi kommer också visa 200 filmer av kvinnor. Vi tror att vi ser mest av världen på det sättet, anser festivalens VD Mirja Wester och festivalens konstnärliga ledare Jonas Holmberg i ett uttalande på festivalens hemsida.

Samtidigt blev Oscarsakademin kritiserad i år för att inte ha lyft fram kvinnliga presentationer i sina nomineringar för filmåret 2019. I kategorin bästa regissör var ingen kvinna nominerad och inom manus var det endast två kvinnor av tretton nomineringar.

Astrid, som en del av filmfestivalen, anser inte att man ska särskilja på manligt och kvinnligt filmskapande, det är en filmskapare oavsett kön.

– Men jag tycker 50/50 vision är ett jätteviktigt initiativ och jag tror personligen att det kommer visas bättre film. Med situationen kring oscarsgalan situationen känns det konstigt att akademin inte kunde hitta en enda kvinna, medan Göteborg filmfestival kunde hitta 200 stycken. Det handlar bara hur mycket man letar.

Hon trycker däremot på att det ser annorlunda ut i olika filmvärldar i hur viktigt jämställdhet är, det är skillnad på Hollywood och den värld hon befinner sig i. Hon känner sig att hon har en väldigt bra position och uppskattad roll som filmskapare på Göthenburgo. Där känner hon att hennes filmskapande blir prioriterat. Det enda hon uttrycker att hon har upplevt inom filmvärlden är att hon ibland har fått kommentarer om att det har gått lite för snabbt för henne. Det kan sticka i ögonen på vissa och de ifrågasätter henne om hon förtjänar sin framgång och om hon ens kan något om film. Det är något folk antagligen inte skulle tycka om hon var en man, tror hon.

Enligt forskning som USC Annenberg Inclusion Initiative gjort har de tagit fram att om en kvinna står för manus eller regi bakom har kvinnor en större chans att få en roll med repliker och kvinnor i filmen blir i mindre utsträckning sexualiserade. Skribenten Shannon Carlin har även skrivit i Bustle om hur fler kvinnliga manusförfattare skulle leda till att kvinnor även skulle få mer utrymme för leverera skämt i komedier.

– Som kvinna vet jag att kvinnor är mångdimensionella och är på 1000 olika sätt, säger Astrid när frågan om hur kvinnor porträtteras i film kommer upp.

– Jag tror att man lär sig bäst av att få skapa film

Efter att eftertexterna för En film som kommer förändra världen har rullat förbi är Astrid väldigt glad att fått dela med sig av filmen. Det är en känsla av stolthet och att ha gjort en film som hon själv tycker om väldigt mycket.Det är en tryggare känsla denna gång än förra årets festival när hon hade haft premiär för första filmen.

– Det tog lite tid att förstå att folk faktiskt uppskattar den typ av filmer jag gör. Nu känner jag mig säkrare på om jag tycker något är kul, kommer det faktiskt bli bra.

I dagens läge är inte Astrid aktiv i en process att skapa en film. Hon känner att senaste filmen ska få sjunka in lite mer innan nästa produktion påbörjas. Men redan nu har hon några fröer av idéer på vad hon skulle vilja skapa. För henne har det varit viktigt att få se olika produktioner och själv tänka över hur hon vill jobba. Inspiration kommer från folk i hennes närhet som håller på med film  och sedan av andra filmer som hon själv tycker om väldigt mycket. Hon har även favoritpersoner och berättelser som inspirerar henne.

– Jag tror att man lär sig bäst av att få skapa film. Det är där jag har haft en himla att lyx att ha Roozbeh som mentor, som viktigt person, som hela tiden kan ge mig råd och ser hela tiden min utveckling. Vi pratar hela tiden om regi, hur man kan tänka och sen få testa det i praktiken.

Men kanske viktigast för Astrid är att hon har en nyfikenhet och skaparlust, som gör som hon lyckas få idéer som hon sedan uttrycker själv växer fram som blommor.

I biosalongen på Göteborgs filmfestival första dag har hon lyckats fånga allas tycke med sin film. Till och med när nästa regissör, Lisa Östberg, har introducerats och ska få prata om sin film, har inte hon heller släppt Astrids film än. Hon inleder med att säga.

– Jag gillade verkligen den filmen. Jag hade så kul,den förändrade världen lite.

Text & Bild: Thea Fahlberg

theaf17@isgy.se

På Öckerö i Göteborgs norra skärgård bor Dick och Maria. I början av 2018 så flyttade också Jumakhan in hos familjen och från att gå från en familj på fem blev de nu sex. För Dick och Maria var det ett enkelt val, något som de långt innan Jumakahns inflyttning tänkte länge på. Kan man hjälpa personer som behöver det, så gör man det. Vi har rum och plats, det är egentligen inte svårare än så tänker de båda.

Det är februari månad. Jag hinner bli kall om händerna från den korta promenaden från mitt egna hem till de två jag ska besökas hus. I ena handen håller jag min kamera och i den andra ett anteckningsblock. Vi har bestämt träff klockan sex och på deras grusgång står jag, prick klockan sex. Jag knackar på den vita villan och Maria öppnar. Hunden Doris både skäller och springer ivrigt fram till mig för att inspektera och Maria och Dick hälsar mig välkommen. Vi småpratar innan vi slår oss ner i de mjuka skinnfåtöljerna och jag börjar att ställa frågan hur allt började.

De båda träffade Jumakhan i början av 2018. De hade tidigare haft kontakt med två personer som har ansvar för de ensamkommande killarna i Öckerö kommun, Anna och Linus. Det gick fort allting. En vecka efter första mötet med Jumakhan blev det inflyttning. De berättar att det kändes självklart att Jumakhan skulle flytta in direkt. Maria är uppväxt med både helgbarn, fosterbarn och dagbarn, det hade aldrig känts konstigt att ha någon extra person i familjen. Och dessutom så tog Marias syster emot en ensamkommande kille till hennes hem precis som många andra på Öckerö. Det kändes helt naturligt att de skulle hjälpa Juma, berättar hon. Strax efter Jumkhans inflyttning startades en förening i Öckerö kommun där idrott, kyrkor, kommunen och privatpersoner hjälpte de ensamkommande killarna i den mån de kunde.

Jag tänker att det kan bli svårt att förhålla sig till olikheter man har som människor och inte minst om man kommer från olika länder. Sverige-Afghanistan. Sverige som kanske klyschigt, kanske fint förknippas med IKEA, Kalles Kaviar, små grodorna, Avicci, Volvo, Zlatan och Pippi Långstrump. Afganistan, som ofta förknippas med krig, korruption, terrorbrott och öken. Men samtidigt tror jag att det handlar om vad vi får för information om dessa typer av länder. De vi ser på nyheterna är det vi tror på och i sin tur förknippar länder med. För jag tvivlar inte på att Afghanistan har bra artister, goda maträtter, stora företag och filmer. Men det är inte dessa typer av nyheter som kommer upp på vår dagordning och det är därför någonting man vet mindre om. Något som vi däremot vet är att det är stora religiösa skillnader mellan Sverige och Afghanistan och detta frågade jag Dick och Maria om. Maria säger att det såklart märks kulturella skillnader, att man faktiskt får en bit av Afghanistan in i sitt hem, hon skrattar lite lätt. Man märker det tydligt på de olika tankesätten man har, säger hon. Att man bemöter livet på ett annat sätt. Dick berättar att Jumakhan var skötsam, hjälpsam, och väldigt trevlig på alla sätt och att en stor skillnad på de själva och honom var integriteten han hade. Dick beskriver det som att ifall någon skulle fråga dom en enkel fråga som att fråga hur någon mår, så svarar man så som man känner, ärligt. Jumakhan ville inte berätta. Han hade sina tankar för sig själv, och ville ha sina berättelser för sig själv likaså.

-Jag tror det handlar om kulturskillnader, hur man är uppväxt. Det finns inget rätt och fel. Det handlar bara om att vi är olika som människor, och delar med oss mindre och mer om olika saker.

Enligt migrationsverkets hemsida så står det att man får tillfälligt bo på något av migrationsverkets boenden. Man delar boendet med andra personer som söker asyl i Sverige. Familjer bor tillsammans i samma rum och kommer man ensam så delar man rum med andra av samma kön. Det är också migrationsverket som bestämmer vilket boende du hamnar på. Som många andra så ville inte Dick och Maria att Jumakhan skulle hamna på något av dessa boenden och öppnade därför upp sitt hem för honom. Under samma tidpunkt var det också över femton andra familjer i Öckerö kommun som gjorde samma sak. De flesta ensamkommande killarna hade också hunnit skaffa sig vänner, intressen och ett sammanhang i Öckerö kommun och därför kändes det ännu mer viktigt att hjälpa till, berättar dom.

Det är många olika faktorer som spelar roll för att man ska få stanna i Sverige som flykting men främst att du ska ha asylskäl. Sverige öppnade under 2015 upp sina gränser och med detta så försökte de också hitta nya vägar för att många skulle få stanna i Sverige. Ett exempel på detta är gymnasielagen. Den innebar att så länge du går gymnasiet i Sverige så kan du inte bli avvisad, och tack vare denna lagen fick många stanna. Sex månader efter gymnasiet ska du också ha skaffat dig ett jobb, och ha det i två år, annars avvisning. Efter flyktingströmmen 2015 så har Sverige stängt gränserna mer och mer. Dick säger att det såklart finns två sidor av myntet. För man vet inte alltid i vilken mån man kan hjälpa till, men att försöka så mycket som det går är vad alla egentligen borde göra. Ett exempel han ger är när Nimbuskyrkan på Öckerö hade öppet på nätterna för över 2000 killar. De fick då mat och sovplats och folk från alla öar kom med filtar, täcken, kläder och mat, för att hjälpa så mycket som det gick.

Jumakhan bodde hos familjen Simonsson från januari till november 2018. Han gick gymnasiet och fick först avslag på sin asylansökan. De berättar att det var jobbigt när han fick avslag. Och att de såklart blev ledsna när han blev ledsen. Han började då jobba på Ö-varvet för att få arbetstillstånd. Han var som Dick beskriver de en av de bästa lärlingar de haft.

-Han var punktlig och gillade ordning och reda.

Dick pekar bort mot köket.

-Där stod han varje dag, klockan sex på morgonen och bredde en macka, och avnjöt den sedan med en kopp te med lite honung. Efter jobbet kom han hem och gick till gymmet. Varje dag från klockan halv fem till halv sex. Rutiner var hans grej, han behövde den ordningen i sin vardag.

Jag tänker att det kanske kan vara svårt att förhålla sig och också komma ihåg hur olika människor vill ha det i sin vardag, rutiner och vanor. Och vissa har svårare och vissa lättare för att anpassa sig snabbt. Min pappa vet fortfarande inte vad min mammas favoritgodis är och den första tanken jag får då är att efter 32 år tillsammans så borde man kanske lärt sig det vid dethär laget. Dessutom är det en ganska komplex godissmak. Marabou Digistive och på sin höjd kokostoppar. That’s it. Men det kanske inte är så självklart som man tror. Vissa saker sätter sig i minnet och vissa inte. Det är viktigt att veta när de man lever tillsammans med och står nära behöver space och kärlek och också få låta det ta tid. Även om godissmaker kanske inte är det som står först på listan med viktiga saker att lära.

-När man öppnar upp hemmet för någon så blir personen som en i familjen, och det är en stark känsla, man vill väldigt väl. Man blev väldigt engagerad i hans liv och ville att det ska gå bra för honom, så som man vill med sina egna barn. Det har varit mer känslomässigt tufft än vad vi hade räknat med. Vi var inte så förvarnade på att man skulle ta honom så nära till sitt hjärta som vi gjorde.

Jag låter de orden få bli det sista till min intervju och jag stänger av inspelningen. Precis när jag avslutat inspelningen säger Dick:

-Du får inte glömma att säga att han älskade att åka vattenskidor och att köra båt och snöskoter, det var det bästa han visste.

Det ska jag inte glömma, tänker jag och kramar de båda hejdå.

Några dagar innan besöket hos Simonssons cyklade jag ner till Öckerö hamncafe. Stormen Dennis var påväg och jag såg ingenting på grund av regnet. Väl på hamncafeet skulle jag möta Ahmed Alkashman. En tjugo årig kille från Syrien.

Hamncafeet är litet. Det var snart dags för stängning och de enda som är kvar på caféet var jag, två pensionärer och Ahmed. Vi slog oss ner vid ett av borden och började småprata lite lätt. Vi kom in på att han spelar fotboll i Hönö IS A-lag.

- Det är jätteroligt, vi är ett härligt gäng och jag spelar anfallare. Det är kul att lägga mål. Jag har spelat fotboll i Hönö sedan fyra år tillbaka, ungefär vid samma tidpunkt som jag fick jobb här. Jag kom hit för mer än fyra år sedan och allting gick väldigt fort. Jag var först i Malmö men bad om att få flytta till min kusin i Göteborg. Jag fick inte bo tillsammans med honom eftersom att vi båda var under arton men jag bodde ändå i Hjällbo i Göteborg i ungefär fem månader. Efter Göteborg flyttade jag till Hönö och har bott här sedan dess. Jag älskar det här.

Jobbet på hamncafeet fick Ahmed genom sin bror Alexanders flickvän. Han trivs här och säger att han är duktig på sitt jobb. Man lär sig mycket på fyra år, säger han.

-Jag har alltid blivit fint bemött av alla som jobbar här och personerna som kommer och fikar. Precis som när jag kom till Sverige. Alla är väldigt snälla. Precis så som det ska vara.

Jumkhan fick avslag på sin asyl och bor just nu i Afghanistan med sin familj. Dick och Maria har sporadisk kontakt med honom och förhoppningen är att han ska kunna komma tillbaka till Sverige. Kanske ser vi honom då på ett par vattenskidor bakom båten, precis som man brukade se honom.

Wilma Olsson

När den gråspräckliga katten Kevin under slutet av 2019 kom till katthemmet i Guldheden så var han mycket illa tilltygad. Han hade avklippta morrhår och skador på sina tänder, vilket är tecken på yttre våld. Kevin är bara en av över 240 hemlösa och övergivna katter som varje år tas in hos Djurens Vänner katthem. Ett katthem som verkligen behövs.

– En gång fick vi larm från en veterinärmottagning om att de hade pratat med en man som frågade vad det kostade att avliva 15 katter, berättar ordförande Solveig Gavik.

Efter att ha åkt tians spårvagn hela vägen till dess ändhållplats i Guldheden är jag framme. Vädret är grått och kallt, riktigt mitten-av-februari-väder. Snålblåsten rycker och drar i träden och höghusen som tornar upp sig omkring mig tycks nästintill dystopiska. Men det är något som sticker ut i omgivningen - en låg mossgrön byggnad som ligger insprängd mitt i bostadsområdet. Den ser lite malplacerad ut. I denna byggnad, tillsammans med en matvarubutik, en thairestaurang och en frisörsalong, ligger min destination - Djurens Vänner Göteborg. Om man kommer nära inpå ser man en grå katt och slumrar i skyltfönstret och den ligger så stilla så man kan tro att det är ett gosedjur. En liten pojke kollar glatt och pekar på katten, visar sin mamma. Jag tänker att det säkert inte är en speciellt ovanlig reaktion.

Utanför katthemmets port kommer en äldre dam som är ute på promenad fram till mig.

– De är fantastiska här, säger hon och ler brett.

Jag får berättat för mig att hon har adopterat en katt härifrån. Hon beskriver honom som en svartvit skönhet som hon hade fått syn på under ett besök på hemmet. Efter att ha stått på en väntelista under en tid så flyttade han äntligen hem till henne. Man märkte tydligt på damen, som bodde ensam, vilken enorm kärlek hon hyste gentemot katten hon adopterat.

Hemlösa katter är ett problem även i Sverige

Djurens Vänner Göteborg är en del av ett nationellt nätverk av katthem som finns på 14 ställen runt om i landet. Jag har begett mig hit för att prata med Göteborgs-föreningens ordförande Solveig Gavik.

– Jag har alltid varit intresserad av djur. Både djur och små barn kan inte säga ifrån,och därför behöver de tas hand om, säger hon.

Solveig var ung när hon började intressera sig för djurskydd och efter en tids sökande efter en perfekt förening så kom hon i kontakt med Djurens Vänner, som vid den tidpunkten var beläget i Haga men som sedan 20 år tillbaka ligger i Guldheden.

När man tänker på hemlösa katter så är inte Sverige det första land som man kommer och tänka på - det är nog de flesta eniga om. De flesta har säkert varit i medelhavsområdet där varje restaurangen utomhusservering är fylld av utmärglade katter på jakt efter matrester. Men att döma av det stora trycket på platserna på hemmet så är det ett problem även här.

– Man säger att det finns 100 000 hemlösa katter i Sverige. Man kan inte säga exakt, men jag kan nästan tro att det stämmer. När jag var ung och började med djurskydd så tänkte jag att om tio-tjugo år så finns det nog inga hemlösa katter kvar. Men de är fortfarande lika många, säger Solveig Gavik.

Katternas behov av sällskap varierar

Verksamheten har tillstånd att ha så många katter som de har och Solveig berättar att de alltid har omkring 20 katter inne samtidigt och att de alltid har kö på katter i behov av ett hem. Deras huvudsakliga uppgift är att ta hand om katter som av olika anledningar inte har ett hem. Solveig berättar att det både rör sig om katter som ägarna inte längre vill kännas vid och som lämnats på gatan, och katter som varit födda vilda. Det allra första de gör är att försöka spåra ägarna.

– Vi brukar uppmana de som hittar katten att höra sig för i närområdet, prata med grannar och sätta upp lappar. Om ingen vill kännas vid den så tar vi in den och kollar om den är chipmärkt.

Hon berättar att vid sällsynta tillfällen så får de in katter som är chipmärkta och kan ringa upp en ofta lättad och glad ägare som saknat sin katt. Hon berättar även om en katt som synnerligen stack ut i mängden. Han hade kommit till katthemmet och nä de kollade hans chip i registret så var katten bosatt i Stockholm. De ringde upp kattens matte, som överlycklig berättar att hon letat över hela Stockholm efter sin katt. Hur katten hade hamnat i Göteborgsområdet är fortfarande ett mysterium, men Solveig tänker att den kan ha klättrat in i en flyttbil eller dylikt som åkt mellan städerna.

– Jag var inte hur katten kom hit men om det är något jag vet så är det att katter är nyfikna.

Ytterligare ett fall som Solveig berättar om är en katt vars ägare hade skaffat en ny soffa - och därför låtit katten få flytta ut på gatan. Hon menar att just de katter som så uppenbart inte har någon som bryr sig om dem är de katter som de bryr sig lite extra om.

Verksamheten bedrivs av volontärer som är hos katterna varje dag - även på julafton. Deras huvudsakliga uppgifter är att behandla kattens eventuella skador eller sjukdomar hos veterinär, vaccinera och chipmärka katten, samt så fort som möjligt se till att katterna får ett nytt hem som passar just just deras specifika behov. Något som jag lägger märke till under vårt samtal är hur viktigt det är för både Solveig och katthemmet att varje katt får nya familjer som passar just dem. De nya ägarna behöver skriva på ett avtal som ger Djurens Vänner rätt att få ta del av hela processen, men även rätten att få hämta tillbaka katten om det skulle komma fram att den återigen missköts och negligeras av dess ägare. Solveig Gavik berättar:

– Sedan vi flyttade hit till vår nuvarande lokal för ungefär 20 år sedan så har vi varit och hämtat en katt som vi fick höra av grannar att den här katten har det inte bra.

Katthemmets drottning är brunspräckling och heter Freja

Lokalen är större än vad den ser ut från utsidan. I en labyrintliknande uppbyggnad träder man in i rum efter rum, alla med en eller flera katter. I första rummet jag kommer in till finns tre stycken tretton veckor gamla kattungar - varav en ska flytta samma dag som jag besöker dem. Dess nya ägare skriver på avtalet samtidigt tillsammans med Solveig när jag anländer. Kattungarna är som kattungar är mest - de busar och klättrar omkring på de filtklädda möblerna. I samma rum finns även tre äldre katter som är väldigt skygga och tillbakadragna, och jag får berättat för mig att de mer tama katterna kan ha en lugnande inverkan på katter som kommer till hemmet som icke tama. Några av dessa kommer dit som förvildade. Förvildade katter är katter som de har behövt fång i fälla - något som låter grymt men som ofta är det enda sättet att kunna hjälpa katter som aldrig haft ett hem.

– Vissa av katterna har aldrig blivit rörda av en människa. De kan ha varit födda ute, säger Solveig.

Dessa katter kan ibland behöva bo själva eftersom de inte tål andra katter, medans vissa av dem kan bo med andra katter men är otroligt skygga för människor.

– Till en början är de väldigt förskräckta och man kan endast röra dem med en tygklädd pinne för att vänja dem vid beröring, förklarar Solveig.

En av katterna som lämnade extra starkt intryck på mig under mitt besök var katten Freja, en katt som kom till hemmet som just förvildad. Freja är långhårig med en otroligt vacker täckning i mörkbrunt och oranget och fångade mitt öga så fort jag kom in i rummet. Solveig berättar att Freja är den katt som har varit på hemmet allra längst - hon har varit där i år, medans genomsnittet ligger på att katterna stannar ett par månader.

– När hon kom hit var hon absolut inte tam. Hon bara fräste och visade alla klorna på en gång.

Hon berättar även att hon själv var med och fångade in Freja med fälla, långt in under en byggnad mitt i Sisjöns industriområde. Hon har tagit rekordlång tid att få tam, och det var inte längesedan som de fick börja klappa henne. Solveig och volontärerna som är på plats beskriver henne som katthemmets drottning, något som jag efter mitt besök är beredd att hålla med om.

Även katter kan visa tacksamhet

Utöver att sköta det administrativa så ägnar sig Solveig åt så kallat fältarbete, vilket innebär att personal från katthemmet beger sig ut och själva fångar in katter som är i behov av ett hem.

– När man fångar in en katt och ser att de då är rädda och försiktiga och en vecka eller två ser hur trycka de är och när man börjar kunna klappa dem - det är underbart.

Avsluntingsvis är både jag och Solveig överens om att det finns en väldigt utspridd myt i vårt samhälle att katter är ett djur som skulle vara otacksamt och otrevligt mot sina ägare jämfört med exempelvis hundar. Men Solveig förklarar att det allra bästa med hennes jobb på katthemmet är just allt de man får tillbaka av katterna.

– På något sätt känns det som att de är tacksamma att de har kommit hit. Att de får mat varje dag, värme och en sovplats.

Ingen katt förtjänar att bli övergiven och bortglömd. Men dessa katter finns och det är ett problem - även i Sverige. Därför är det så otroligt fint att bevittna de eldsjälar som räddat så många katters liv, och som dessutom givit så mycket glädje till de som har adopterat dem. Jag lämnade katthemmet med damen jag mött tidigare i åtanke - hennes berättelse och mitt besök på hemmet gjorde att den kyliga februarieftermiddagen tycktes lite mindre kall.

TEXT OCH BILD: Hanna Pettersson

I år firar Sverige 25 år som medlemmar i Europeiska unionen. Men hur länge kommer detta att vara? Många undrar om politikernas syn på EU efter Storbritanniens utgång. Vi har intervjuat ett par riksdagsledamöter om vad dom egentligen tycker om EU, vill dom att Sverige ska lämna ?
 

Vi fick i uppgift att åka till Riksdagen i Stockholm för att intervjua några av Sveriges politiker och vi valde att fråga om EU, Brexit men även om en eventuell Swexit (Sveriges utgång ur EU). Vi fick intervjua två riksdagsledamöter, Noria Manouchi från Moderaterna och Tuve Skånberg från Kristdemokraterna.

Det är en regnig dag i Stockholm, när vi kommer in blir vi och ett tjugotal andra ungdomar hänvisade till ett stort rum med högt i tak. Politikerna kommer sedan in i rummet. De presenterar sig och sedan är intervjuerna igång. Det är högljutt då allas intervjuer är igång samtidigt. Vi börjar med att intervjua Tuve Skånberg (KD). Tuve är van vid att bli intervjuad och har många bra svar. Han har lång erfarenhet och kan mycket. Vi går sedan vidare med att intervjua Noria Manouchi (M). Trots Norias unga ålder kan hon mycket och även hon har många bra svar.

Europeiska unionen eller EU som det förkortas är en union vars mål är att behålla freden mellan Europas länder.

EU skapades efter att andra världskrigets onda hand skakat om världen.

– EU har en historia som kom från andra världskriget och efter det så sa man att vi måste försöka samarbeta i Europa i stället för att kriga, säger Tuve Skånberg (KD) när vi frågar honom.

– EU växte fram efter andra världskriget för att göra det omöjligt för Tyskland och Frankrike att var och en rösta och göra ett nytt krig.

Tuve berättar också om Kol-och-stålunionen som skapades strax efter andra världskriget för att göra det svårare för länder som Tyskland och Frankrike att göra vapen och på så sätt starta nya krig, för att det som framför allt behövs för att skapa vapen är just kol och stål.

Alla länder är dock inte med i det europeiska samarbetet och nu har även Storbritannien valt att lämna EU. 

– Jag tycker det är väldigt tråkigt att ett stort land som England vill lämna, men samtidigt måste det vara upp till det egna landet, säger Noria Manouchi (M).

Den 23 juni 2016 hade Storbritannien en folkomröstning om ifall de skulle gå ut ur EU eller inte. David Cameron var premiärminister under tiden, men lämnade över styret till Theresa May efter att resultatet hade kommit in. Syftet med omröstningen var att David Cameron skulle bevisa att det brittiska folket inte ville gå ut, men det gick inte som han hade väntat sig. Enligt den brittiska hemsidan BBC så var det 51,9% som röstade att lämna och 48,1% röstade för att stanna kvar. Utgången har tagit mycket lång tid och den blev inte klar förrän i slutet av januari detta året. Storbritanniens medlemskap i EU har länge varit en stor fråga inom politiken, ända sedan de gick med 1973. 1975 hade de en omröstning om deras fortsatta medlemskap och så 67% för och 32% emot. Mycket har alltså hänt under de senaste 45 åren.

Nu när “Brexit” är slutfört så har många svenskar börjat fundera om Sverige någon gång skulle lämna EU. Vi tog därför tillfället i akt att fråga när vi fick möjligheten att intervjua.

När vi frågar politikerna Noria Manouchi (M) och Tuve Skånberg (KD) om de tror att Sverige någonsin ska gå ut ur EU är de eniga om svaret. De säger att ifall Sverige någonsin skulle gå ur EU så hoppas dom båda att det är långt fram i framtiden. 

– Jag tycker att det är väldigt viktigt för Sverige att vara med i det europeiska samarbetet och det baserar jag rätt mycket på att EU från början är ett fredsprojekt som handlar om att vi ska ha fred i Europa,  säger Noria Manouchi (M).
 

Både Moderaterna och Kristdemokraterna är överens om att det EU gör är väldigt viktigt för freden i Europa. De ska dock inte ha mer inflytande på Sverige än vad de har nu.

– Jag tycker inte man ska gå in och detaljstyra hur gurkor ska få se ut till exempel eller hur bussgolvet ska luta, säger Noria Manouchi om frågan.

På Kristdemokraternas hemsida står det att “För Kristdemokraterna är det viktigt att EU används på rätt sätt”. Vi undrar om Tuve Skånberg kan utveckla vad Kristdemokraterna menar med det här citatet?
– Kristdemokraterna säger att det är självständiga länder som samarbetar och det gör de bra, men det ska inte gå över till att det blir en federation eller ett nytt rike, så att säga.
Tuve menar då att EU inte ska gå över till att vara något annat än vad det är i dagens läge.

– Det EU var bra på och är bra på är att få Europa att samarbeta och att få ett tryggt Europa. KD och flera andra partier tycker att de här delarna var bra men inte mer.

Noria Manouchi (M) håller med.

– Jag tycker att EU ska vara just ett freds-och-handelssamarbete, säger hon.

Alltså är Noria Manouchi (M) och Tuve Skånberg (KD) eniga om att EU inte borde få ha mer påverkan på Sverige än vad de har idag.

Under åren som Sverige varit medlemmar i EU har det kommit upp många rykten om vilka lagar EU tänkt införa i Sverige. Förslag på sådana lagar som det ryktats om att EU skall införa i medlemsländer är till exempel att förbjuda ostkaka och julmust. Ett annat exempel är att det skulle bli förbjudet att servera bullar till kyrkkaffet i kyrkan. Trots dessa myter så har många lagar faktiskt införts. Några exempel är att EUs medlemsländer har gemensamma klimatmål, snus är förbjudet i alla EUs medlemsländer förutom Sverige. Varför Sverige inte har snusförbud är på grund av vår långa snustradition. EU har velat reglera vargjakten. EUs lagar går alltid över svensk lag.

Noria tar även upp att EU är viktigt på många sätt för Sverige.

– Jag tycker att det är viktigt att man upprättar långsiktiga samarbeten och handelsavtal för att inte haverera den handel och liknande som övriga länder i EU har.

Efter dessa intervjuer så drar vi slutsatsen att Sverige under de närmsta åren inte kommer att lämna EU. Men som tidigare nämnt så kommer Sverige observera konsekvenserna av Storbritanniens utgång.

Sorlet från intervjuerna runtom i rummet avtar gradvis. Vi avslutar med att ställa våra sista frågor och ta våra sista foton. Vi rör oss sakta men säkert mot utgången. Vi kliver nöjda ut på Stockholms gator där det fortfarande regnar. Vilken upplevelse!