Att forma ljud med mun, läppar och tunga är ingen musik vi hör när vi sätter på radion, men beatboxen blir allt större, framförallt i Göteborg. Johannes “Gneben” Aira, 28 år, upplyser om den beatbox-kultur som växt fram i samhället. 

En sväng genom brunnsparken erbjuder melodier från flera instrument med drag av olika genrer. Göteborg är en stad fylld av musik och musiken är fylld av konstarter. Det som började växa fram i Göteborg under det senaste decennierna är hiphop. Hiphop är mer än en genre, det är en kultur och konströrelse med en betydelsefull historia. Det skapades av afroamerikaner, latinamerikaner och karibiska amerikaner i Bronx, New York City och har spridit sig globalt. Den svenska hiphop rörelsen hade sitt start under 1980-talet och drog med sig konstformer som breakdance och graffiti. Hiphopkulturen och rörelsen uppmärksammar och används som ett kraftfullt medium för att protestera mot juridiska institutionens inverkan på minoriteter. Detsamma gäller rap, som är en reflektion av samhället. 

Ännu en gren inom hiphopen är Beatbox och någon som har bra koll på detta är Johannes Aira, även kallad Gneben inom beatbox-världen. Namnet “Gneben” har hängt med från tonåren, och det har även beatboxen. Inne på ett kontor sitter Aira, väggarna är fyllda av graffititavlor och på en av väggarna står det ”passion” med stora, färgglada bokstäver. Johannes uttrycker att passion är en del av en människas identitet. Utöver att passion är något som gör en hel, är det även något som det ständigt går att utveckla. Aira säger:

- Passion är något som alltid finns, oberoende av de relationer som finns i ens krets och det bidrar med lycka. 

Johannes Aira förklarar att beatbox är en av hans stora passioner och inte musik i allmänhet. Han fortsätter med att berätta att musik är en sort samlingsord som är väldigt brett där flera genrer ingår men även att det inte är helt inkluderade. Musik kan handla om en ekonomisk-, klass-, eller socialfråga då alla inte har råd med att köpa ett instrument, gå på en Håkan Hellström konsert eller njuta av en kväll ute på krogen, dansandes till ens favoritlåt. Det är just därför Aira har en brinnande passion för beatbox. Kroppen är det enda instrumentet som behövs, eftersom det kan användas som en form av vokalt slagverk. Det involverar främst konsten av att efterlikna trummaskiner, med hjälp av mun, läppar, tunga och röst. Det kan också innebära vokal imitation av skivspelare och andra musikinstrument. Det är just detta Aira menar är inkluderande, då det bidrar med tillgänglighet för alla, oavsett klass, kön, etnicitet, religion eller ekonomiskt tillstånd. 

I det färgfyllda kontoret hörs musiken i bakgrunden och stämningen är på topp, samtalet byter riktning från den internationella och allmänna beatboxen till det göteborgska utbudet. För i hela Sverige är beatbox communityn som störst i Göteborg, detta tack vare Aira’s engagemang och drift angående intresset som fortsätter växa, framförallt hos de unga. 

- Den största förändringen jag har sett är att det finns jättemånga som beatboxar, många unga i Göteborg och det fick mig att inse att det finns många som länge har varit intresserade av beatbox, bara att det inte funnits någon plattform för det. Det är det jag försöker skapa.

Denna plattform som skapats under de senaste åren har bidragit till att fler vågar dyka ner i beatboxens värld och ta det av de möjligheter som idag finns. Airas största hjälpmedel var youtube men han nämner även att det kunde kännas ensamt, då det inte fanns beatboxare i Sverige som han kunde kommunicera med. Dagens förutsättningar erbjuder fler möjligheter, större plattform och ett community att tillhöra. Detta är en positiv faktor för beatboxare av den orsaken att beatbox konstant utvecklas och nya idéer behöver delas, vilket även är en av de viktigare delarna av beatboxing, att träffa andra, socialisera sig och beatboxa tillsammans.  

Johannes Aira berättar att utöver de respektfulla tävlingsmoment som intresserar många, finns det även en mängd som vänder sig till beatbox i ett terapeutiskt syfte. Många viktiga aspekter som behövs inom beatbox för att kunna utvecklas är att lära känna sin kropp och kontrollera den, syftet är att bli självsäker men även öka sitt självförtroende. För andra kan beatbox vara värdefullt på grund av den inkluderig som finns inom communityn. Den välkomnande andan som inte stänger dörren för någon och som bara begär dig och ditt instrument, vilket är din kropp. De öppna dörrarna ger en känsla av tillhörighet, som även kan hjälpa, inte bara unga, utan alla till att följa sina drömmar och utveckla sina passioner. Strävan är olika från person till person. 

Beatbox är ett språk, det är ett sätt att kommunicera och dess utveckling har varit enorm i Göteborg och har haft en stor påverkan på de göteborgska ungdomarna, om ett tag kanske det är de som står och beatboxar och bjuder på kreativa beats när du tar en sväng genom brunnsparken. 

Sanna Rezai

I ett försök på att se genom lensen av en människa vars liv varit dedikerat till konsten, begav jag mig till Sockerbruket ute i majorna för att besöka konstnären Ea ten Kates atelje och få svar på några av mina frågor kring henne passion för konst. I ett gammalt fabriksområde fullsatt med kreativa lokaler och med närhet till Röda stens konsthall så är det inte konstigt att inspirationen flödar i Sockerbruket ute i änden av centrala Göteborg.
Vid första intrycket var ateljen, där konstnären Ea ten Kate gör större delen av sin konst, mysig och välkomnande. En stökig industrilokal med enorm charm. Jag var ivrig att få fråga henne några frågor om yrket som hon har dedikerat sitt liv till.

Jag förklarar för henne hur jag hittade hennes konst och blev intresserad då jag aldrig sett något i den stilen tidigare. Ea ten Kates konst är som sockervadd för ögonen. Starka färger och okonventionella former i samband med texturen av textilkonst gör att man lätt dras till hennes konst. Jag frågar henne när hon visste att hon ville jobba med konst och ser hur huvudet fylls av tankar och minnen i ett försök att tänka tillbaka. Med sin tekopp i handen och ett smått förvirrat ansiktsuttryck förklarar hon för mig att det alltid var en självklarhet.

- Jag kan inte minnas att jag inte ville vara konstnär. Det verkade liksom mycket bättre än allt annat folk höll på med, för att man fick använda mycket färg och man fick leka.

Hon fortsätter att förklara att konsten var något hon kände att hon hade någorlunda förutsättningar för då hon aldrig var bra på att lyssna på föreläsningar eller att vara uppmärksam på inmatad information. Men varför var det så självklart för henne ända sedan hon var liten vad hon skulle göra? Jag frågar henne om det var något i sättet hon växte upp som gjorde yrkesvalet så givet.

- Jag har ju en lite weird barndom, jag var alltid det konstiga barnet, så jag tror att det har väl förberett mig för ett yrke som inte är super traditionellt. Om man alltid blivit utpekat som “weird” så finner man sig i det.

Hon förklarar hur denna etikett hon haft sen tidig ålder av att vara udda i samband med en släkt med flera konstnärer, inklusive hennes moster som verkar påverka hennes vilja att bli konstnär, ledde till det tveklösa beslutet att bli konstnär.

- Jag vet inte om det finns så där direkta saker i min konst som man kan peka ut från min barndom. Jo till viss del, jag växte upp med föräldrar som var kristna mennoniter och det är en väldigt trevlig och fri version av kristendomen, så jag har kvar det trygga i religion och hur man gestaltar saker som är heliga tycker jag är spännande. Jag är en av få som har haft en religiös uppväxt och inte blivit religiös eller börjat hata religion.

Hennes fascination för religion gestaltas i hennes konst. Hon tycker att pyntet kring religion och olika saker som anses vara heliga är intressanta och finner inspiration i det. När jag frågar henne just om inspiration och var hon finner den får jag ett svar som faktiskt var väldigt tankeställande för mig. Inspiration ses som en självklar stam av trädet som är konst, men hon förklarade för mig hur liten del av arbetet som faktiskt är beroende av inspiration.

- Om jag har en deadline till exempel, då sitter jag inte och väntar på inspiration, jag bara jobbar och jobbar och jobbar tills jag hittar någonting som funkar. Ibland är jag bara inte sugen på att göra konst och första gångerna det händer blir man väldigt rädd, ska jag sluta vara konstnär nu liksom? Men jag har lärt mig att jag då bara behöver sitta hemma i en vecka och kolla på Top Model och zone out och då kommer det av sig självt.

Men jag slutar inte undra om inspirationen. När jag sitter där i hennes utsmyckade atelje som fylls av sketcher, skisser, färdiga verk och material är det lätt att ögonen vandrar till nått av alla färgglada intryck i salen. Ljuset från det stora fönstret når alla hörn i salen och oberoende av det dystra regnet är det ljust i ateljen. Även om inspiration inte är det centrala när man arbetar med konst skulle man kunna påstå att det är det mest intressanta. Det är det som skiljer en konstnär från en annan, var de finner sin inspiration. Jag råkar veta att Ea ten Kate har funnit inspiration för sin konst i religiösa och inhemska kulturer och vill därför be henne utveckla lite kring det ämnet genom att be henne utveckla kring sin fascination för det medfödda visuella ordförrådet som hon skriver om på kimgbg.se.

- Om man tittar, genom historien, hur olika kulturer har gestaltat saker som är viktiga och liksom pyntat så finns det så himla många fler likheter än olikheter. Den här fascinationen (med vårt visuella medfödda ordförråd) uppstod efter jag började göra mina grejer för att folk såg mina grejer och sa “Jag har precis varit i Amazonas du måste ha varit inspirerad av det!” Och sen kom nästa: “Jag har precis varit i Indien du måste varit inspirerad av indisk det här och det här!”

Hon förklarar hur dessa repeterande igenkännandet av kulturer i hennes konst fick henne att inse att allt är ganska likt. Som om vi alla föds med en sorts idé av hur vi dekorerar och pyntar kring vår kultur. Det som hon kallar för “det medfödda visuella ordförrådet”, något jag med anser väldigt fascinerande och brilliant.

I en strävan att väcka lågan av passion lite mer och får reda på varför hon verkligen brinner för konsten, frågade jag henne hur hon vill påverka folk med vad hon gör. Hon förklarar att det främsta målet för henne är att ha kul och att göra det hon gillar att göra. Hon tycker om att sätta pappret på pennan och se var den tar hennes hand, något jag bedömer vara betydelsefullt och något som ligger till grunden för imponerande och tankeställande konst.

- Man måste vara lite egoistisk för att var konstnär tror jag, för man gör en massa saker som inte tjänar någon praktisk nytta.

Att arbeta med ett yrke vars ändamål är att vara som något slags ögongodis är ju såklart något man som sagt måste ha ett ego för att utföra. Att kunna tro på sig själv och på att det man gör är värt ens egen och andras tid blir avgörande på arbetsintervjun för konstnärsjobbet.

- Det jag gillar när folk ser mina grejer är att de blir lite förvirrade och de vill alltid se vad det är. Det tycker jag är väldigt roligt att leka med också, att göra saker som man inte riktigt ser vad det är så att hjärnan blir tvungen att försöka hitta någonting där men man hittar aldrig riktigt vad det är och i och med det får man en liten paus från vad den än är man går och grubblar på.

Ea ten Kate fortsätter med att förklara hur hon tycker om att ha sin konst hängandes i sjukhus eller skolor där folk har väldigt mycket i huvudet. Genom att ha sina konstverk på display där, tvingar man dem som befinner sig där till en liten paus från allt de tänker på med något som är enkelt men samtidigt svårt att tolka.

- Jag tycker det är viktigt att bli kittlad lite av bilder och att förundras för konst handlar mycket om att titta på saker, så att få folk att titta på saker som de annars inte skulle titta på. För mig är det fantasivärlden, medan andra konstnärer belyser väldigt vardagliga saker som man annars bara går förbi, så det är att få folk att titta sig omkring helt enkelt och att lära sig att man kan titta på saker på flera olika sätt.

Att fantasivärlden framstår tydligt i Ea ten Kates konstverk är självklart, och att man kan tolka det på olika sätt och se olika saker är charmen. Jag skulle kunna kolla på ett av hennes verk och komma på 100 olika saker det skulle kunna föreställa, men ändå komma fram till att jag aldrig kommer kunna säga vad som är rätt och fel.

För alla konstintresserade själar där ute, jag själv inkluderad, har jag fått lite tips från Ea ten Kate, en konstnär som alltid haft konsten i blodet och vars öde alltid varit solklart. Hon förklarar för mig hur allas upplevelse i konstvärlden är olika, vilka behöver en spark på rumpan medan andra snarare behöver en klapp på huvudet.

- Det som alltid hjälpt mig är att aldrig ge upp, bara fortsätta, alla kommer inte gilla vad man håller på med.

Man ska ta sitt arbete på allvar men sig själv på mindre allvar, påstår hon. Att ta sin konst på allvar är kritiskt för att andra ska kunna göra samma sak. Yrket, och likaväl så konsten i sig, är olika från person till person. Men det är ju trots allt det som gör konsten så unik och vacker som den är.