När vi ur februarikylan klev in på Dramaten blev mina vaga goda minnen inget annat än bekräftade. Teatern var mycket mer en upplevelse än att bara se skådespel på scenen. Att kliva in i den mäktiga foajén och se finklädda människor, främst äldre, förbereda sig på något de nog ser som en högtid. Jag uppskattade det, vilket gjorde hela upplevelsen mer aktningsvärd. Efter att yrat runt ett tag ovetande om vad man skulle göra med ytterkläderna, bestämde vi oss till slut för att ta med jackan in och pressa in de dunfyllda plaggen under den trånga bänken.

På kvällen den tisdagen skulle den högt aktuella uppsättningen av Tolvskillingsoperan visas på Dramatens stora scen. Från början skriven av den tyske dramatikern Bertolt Brecht och blev en stor succé när den först visades på scen 1928. Pjäsen utspelar sig i viktorianska Londons grova 1800-tal där vi får följa gangstern Mackie Knivens kamp mot tiggarkungen Herr Peachum som försöker förhindra äktenskapet mellan Mackie och hans dotter. Redan i första scenen får man veta att Mackie Kniven lyckats förföra Peachums dotter. Under pjäsens gång upplever publiken Mackie Knivens osedliga förhållningsätt till kvinnor, och Peachums kamp att försöka bryta det, som han ser, förfärliga äktenskapet.

Lärdomen av det hela, som jag uppfattade, blir att den oetiska och fula alltid segrar. Peachum lyckas, genom mutor åt olika håll, få fast Mackie och ställa honom inför rätta trots att denne är bästa vän med polischefen. Samtidigt lyckas den bedräglige Mackie slingra sig ur både det ena och det andra under historiens förlopp och blir till och med benådad av självaste drottningen när han står med repet runt halsen. Han saknar heder och en etisk kompass, men ändå lyckas han gå ut som vinnare ur det hela. En tydlig kritik av det kapitalistiska samhälle vi lever i som belönar sådant beteende.

Från den sjunde raden hade man god uppsikt över scenen och kunde nästan höra de konverserande skådespelarna på scenen innan pjäsen börjat. Just det var intressant, att se skådespelarna så tillgängliga innan pjäsen börjat. På grund av min föga erfarenhet av teater vet jag inte om det brukar vara så, men den klichébilden jag har av en teaters början är något liknande: ljusen dimmas, publiksorlet tystas ner, ridån dras åt sidan och pjäsen börjar. Kanske var detta en medveten strategi. Ett sätt att, enligt Brechts verfrämdungseffekt, förstöra inlevelsen i pjäsen för att uppmuntra publiken att tänka efter vad pjäsen försöker förmedla. Liknade strategier tyckte jag under andra skeden av föreställningen. Exempelvis när sufflören Birgitta tilltalades. Det var tydligt att skådespelaren inte mist vad den skulle säga, utan att det snarare ingick i manuset. ”Just det, där sitter Birgitta – sufflören”, tänkte jag då och då.. Att jag kommer ihåg hennes namn är ett bevis att det hindrade mitt totala, enligt Brecht kan man tänka sig, hedonistiska införlivande i handlingen.

Nu en vecka senare, fortfarande med värk i knäna från de trånga sätena, finner jag mig fortfarande tänka på det jag sett. Inte bara på budskapet Brecht försökte förmedla utan på hela upplevelsen. Och även om jag ibland tyckte att det blev lite överdrivet musikalliknande och oseriöst ibland, tror definitivt att detta kan bli början på ett livslångt teaterintresse.