Inför mötet med Camilla Grönvall, är jag lite nervös. Inte för att jag tror att jag ska göra bort mig, att hon skulle vara svårintervjuad eller inför det faktum att jag som oerfaren gymnasieelev ska intervjua någon som doktorerar i nordiska språk vid Göteborgs Universitet. Nej, jag är nervös på grund av mitt diffusa ämne. Jag har förberett frågor på temat språk och kultur, men ämnet är så brett att det hade kunnat sträcka sig från mitt kök i Göteborg, till Karlstad där Camilla befinner sig, och ändå inte rymmas.

Text: Ebba Heitzmann

Camilla Grönvalls intresse för språk, började med ett tidigt läs- och skrivintresse. Hon gillade “fullitteratur” vad det nu innebär, och fascinerades av alla språkliga dimensioner som finns. Under sent 90-tal började hon arbeta som gymnasielärare i svenska och samhällskunskap, men inte ens som lärare och doktorand är man språkligt fullärd. Det, i kombination med den ständiga språkutvecklingen, tilltalar Camilla mest.

Språkets utveckling är i många lägen positiv, men det faktum att det går olika fort på olika områden, tror Camilla kan skapa osäkerhet. Det är naturligt att vi som språkbrukare förenklar vårt uttal och förhållningssätt till svåra grammatiska regler, exempelvis genom att skriva dom istället för de och dem. Digitaliseringen och de nyuppkomna kommunikationsmedlen och -genrerna, skyndar på språkförändringen ytterligare. Camilla Grönvall pekar även på hur språkstrukturerna för de nya genrerna, exempelvis chatt och sms, också sprider sig till andra typer av texter. “De” blir inte längre bara synonymt med dem, utan används också istället för det. Hon ser också ett mönster för hur nyhetstexter skrivs med allt kortare meningar och stycken, men tycker inte att det i sig är något problem. Det som kan bli ett problem, är konsekvenserna som uppkommer när unga inte får med sig en grundläggande språklig förmåga från grundskolan och gymnasiet.

- En del, som inte har med sig det här mer utvidgade formella språkbruket från skolan eller hemmet, kommer att få svårt att hävda sig i en del sammanhang. Där ser jag att det finns problem för enskilda individer, som får sina möjligheter beskurna att välja utbildning och yrke enbart på grund av vilken typ av svenska de pratar och skriver, menar hon.

Utöver de ovan nämnda inomspråkliga förändringarna, pratar vi om de förändringar som kommer med kulturens och samhällets utveckling. Vi pratar om de först latinska, grekiska, sedan tyska, franska, engelska och nu även arabiska lånorden, och kommer in på temat integration. Camilla verkar oroad över hur språkbrukaren ska klara av att navigera mellan de höga läs- och skrivkrav som ställs i mer formella lägen, och förenklingarna av vardagsspråket. Hon menar att när det vardagliga språket förenklas allt mer, minskar behovet av den mer akademiska svenskan, vilket leder till försämrad förmåga att kunna förstå och uttrycka sig formellt. Till exempel myndighetstexter fortsätter att vara avancerade, vilket enligt henne riskerar att bli en demokratifråga i längden: om alla inte förstår vad som skrivs i offentliga texter, finns det inte heller samma möjligheter för kritik och debatt. En, kanske något hårddragen, liknelse, är hur 1500- och tidiga 1600-talens viktigaste skrift, bibeln, bara kunde förstås av en liten andel av befolkningen, eftersom den var skriven på latin. Då fick man helt enkelt lita på de lärda.

På temat att förstå varandra, pratar vi också om ickeverbal interaktion. För visst förstår en svensk vad någon på andra sidan jorden signalerar med gråt? Vår mimik är enligt Camilla universell - vi har i alla kulturer samma sätt att uttrycka glädje, ilska och sorg. Dock har vi olika normer för vilka känsloyttringar som lämpar sig i olika delar av världen. Hur ser vi på en medelålders svensk man som gråter offentligt kontra en italiensk man som gör detsamma?

Camilla är positiv till språkutvecklingen. För vissa kan det vara en laddad fråga, man kanske har svårt att se hur de regler man lärt sig som barn suddas bort och används av allt färre, till exempel när det kommer till särskrivningar och felanvända pronomen. Hon tror att det kan bero på att språk i många lägen är en identitetsfråga. Jag kan inte låta bli att fråga om den konstnärliga friheten, eller mer specifikt vad hon tycker om att Håkan Hellström i flera låtar inte skiljer på han och honom. Har inte han som har så stor publik ett ansvar att vara korrekt i sina texter? Så att barn och unga inte lär sig fel?

- Ibland kan det ju vara just genom att bryta mot språkregler som man når den effekt man vill - att beröra folk på olika sätt. Poesi och låttexter kan ju dessutom ha problemet med rim- och stavelseanpassning för att texten ska funka, menar hon, och trycker mer på skolans ansvar att förse unga med en bred språklig repertoar, och en förmåga att anpassa tal och skrift i en mängd sammanhang.

Så ja, språk och kultur hänger väl ihop på en mängd plan, och såväl inom- som utomspråkliga förändringar sker hela tiden. Camilla ser såväl individuella som samhälleliga risker med att språkförändringen går snabbare på vissa plan än andra, speciellt för unga och personer som inte har svenska som modersmål. Men återigen, språkets snabba utveckling genom digitalisering, behöver inte vara negativ så länge man lär sig att kalibrera och anpassa sig i olika lägen.

- Det är spännande att språket förändras, men man måste vara medveten om hur man förhåller sig till det, samtidigt som det är viktigt att språket är funktionellt och fungerar i en mängd sammanhang, summerar hon.

REPORTAGEBILD 1 (överst): Camillas favoritord är just nu frid. BILD: Ebba Heitzmann

REPORTAGEBILD 2 (nederst): Hercule Poirot av Agatha Christie var en av Camillas ungdomsfavoriter. BILD: ITV (via metro.co.uk)

Det är inte enbart politiker som påverkar hur den politiska situationen ser ut runt om i världen. Yttrandefrihet och pressfrihet krävs i en demokrati. Ett av det viktigaste yrkena för demokratin är därför journalistyrket. Frilansjournalisten Urban Hamid tycker att det är viktigt att ge en röst till de människor utan en egen, och ge resten av världen en rättvis bild av hur livet ser ut i krigsområden.

TEXT: Mette Träff

Mitt under en pandemi är det inte helt enkelt att få till en vanlig intervju. Istället får man hitta andra lösningar mitt i vardagens kaos. Meet, Zoom och Teams är det nya vanliga och jag får helt enkelt anpassa mig. En regnig novemberdag sitter jag med datorn framför mig i ett litet rum på Ingrid Segerstedts Gymnasium, på andra sidan sitter mannen med mustaschen jag inte kan vänta att få intervjua.

Urban Hamid, mannen på andra sidan datorskärmen, arbetar som frilansjournalist och specialiserar sig inom Mellanöstern. Varken att bli journalist eller att åka till mellanöstern var planen från början. Urban var bosatt i USA och hade planer på att bli språklärare. Efter magisterexamen började Urban som doktorand fokusera på hur amerikanska medier rapporterade från Irakkriget.
 

När jag ber Urban att förklara sitt arbete beskriver han det utifrån tre aspekter. Det handlar om att konstant vara uppdaterad på och alltid följa med i media. Det handlar inte bara om svensk media utan också den globala. Urban förklarar hur det svenska perspektivet ibland kan vara begränsat och inte ger hela bilden. Att resa är också en aspekt, framför allt i Mellanöstern. Fram tills Mars hade Urban planer på att resa till Irak, Libyen och Afghanistan, men situationen satte käppar i hjulet för resor. Den sista aspekten handlar om vart Urban arbetar, i farliga områden. Områden där man mellanåt utsätts för risker.

Under tiden fokuset låg på doktorsstudier började Urban frilansa. Han beskriver hur han inte började i Mellanöstern, utan besökte istället länder såsom Kambodja och Mexico. När han kom till Palestina kändes det rätt, och lika så i Afghanistan och Irak. Urban förklarar hur det första gulfkriget skapade något av ett dåligt samvete. Han satt själv i USA och såg hur kriget drabbade människorna, och släktingar, i Irak. När kriget 2003 var på ingång kände Urban att han var tvungen att agera.

- Det kändes som min plikt, det låter kanske lite pretentiöst, men jag kände faktiskt att ja det var min plikt att vara på plats och rapportera ur det irakiska folkets synvinkel, förklarar Urban om situationen 2003.

Urban var sedan den enda svenska journalisten som rapporterade direkt på plats i Bagdad vid starten av Gulfkriget.

Jag blir väldigt nyfiken om kopplingen till Mellanöstern och frågar vidare. Urban förklarar hur han är uppvuxen i Sverige med en pappa från Irak, och mamma från Sverige. Urban förlorade sin pappa i tidig ålder vilket ledde till att han började leta efter sina rötter. Han förklarar hur det inte alltid varit en lätt resa och hur han många gånger varit kluven och ställt sig frågan; “vem är jag?”.

Med ett tema kring passion vill jag ta reda på vad målet för Urban är, och vad som driver honom. Urban förklarar hur han hoppas kunna ge en röst till de människor som inte själva har någon och att arbetet ska nå fram till vanliga människor. Han funderar lite på hur han ska formulera sig men kommer till slut fram till hur situationen i svensk media måste förändras.

-Det blir allt för ofta så att det som man tar del av i svensk media är så snuttifierat, förklarar han.

Han fortsätter och förklarar hur svensk media ger en bild utav att konflikter uppstått ur ett vakuum. Det finns alltid ett före och ett nu, ibland även ett efter, som svensk media inte ger plats för. Vi pratar även om hur krigsrapportering ser ut. Jag fastnar på ordet “krigspornografi”, Urban beskriver hur krigssituationen idag är begeistrad kring teknologi och vapen. Mitt i allt det glöms det bort vad vapen faktiskt gör, de dödar människor. Detta leder till att krig idag är riktat mot den civila människan, det är även hon som är mest utsatt i ett modernt krig.

- Vill du överleva ett krig, då ska du vara soldat, säger Urban.

Urban utvecklar om hur han hoppas att hans arbete så småningom kommer att kunna utgöra en grund för landets beslutsfattare. Det är viktigt att veta hur de människor som flytt och hamnat i Sverige har haft det och hur deras situation ser ut.

Arbetet är inte alltid en dans på rosor.

- Det är väldigt svårt att klara sig ekonomiskt, beskriver Urban.

Han nämner att han tycker att arbetet är så viktigt att det ekonomiska inte spelar någon roll. Man får kompromissa för att hitta lösningar. Anledningen till varför det är svårt ekonomiskt är på grund av det låga arvoden som är, man får sämre betalt idag än vad man fick för 10 år sedan. Tidningar lägger ett stort fokus på rewrites vilket leder till stora problem för journalisterna då tidningar inte längre blir beroende av dem. Urban fortsätter att förklara hur detta är en stor nackdel och att det är oärligt. Det är oärligt gentemot läsarna då det är en stor skillnad från att rapportera på plats i jämförelse med att rapportera från en bekväm kontorsstol. Journalister i trygghet utan erfarenheter leder enligt Urban till dålig journalistik. Den dåliga journalistiken i sig blir också en nackdel för demokratin - den ger en oärlig och icke realistisk bild.

Mitt i vår konversation nämner Urban i förbifarten om hur han under en händelse blev kidnappad. Jag vill absolut veta mer och detta och frågar lite senare om riskerna med arbetet, är de värt det?

- Jag försöker att jobba så säkert som möjligt, förklarar Urban.

Kidnappningen förklarar han skedde trots så säker planering som möjligt. En upplevd bilbombing likaså. Det går inte alltid att vara säker. Om situationen på en plats är för farlig väljs den helt enkelt bort, men på grund av begränsade valmöjligheter är inte alltid ens det mest säkra säkert. Alla erfarenheter leder till ett bättre säkerhetstänk i kommande resor.

Utöver jobbet som frilansjournalist arbetar Urban även med säkerhetsfrågor för reportrar utan gränser. Att röra sig runt i världen med ett svenskt pass är ett stort privilegium, passet ger en möjlighet att åka ifrån farliga områden. Journalisterna från de drabbade områdena är tvärtemot fast. Urban beskriver hur han brinner för demokrati, press- och yttrandefrihetsfrågor. Han anser det vara grunden för mänskliga rättigheter.  Andra reportrar som ska ut i världen kan fråga Urban om tips. Han tycker att de frågar alldeles för sällan.

Det regnar fortfarande utanför skolan när jag tackar Urban för vår pratstund och lägger på med många tankar snurrade i huvudet. Det var en mycket lärorik stund och jag tar med mig mycket ny kunskap om yttrande- och pressfrihetens stora betydelse.

REPORTAGEBILD 1 (överst): Urban arbetar oftast i krigsdrabbade områden. BILD: Urban Hamid

REPORTAGEBILD 2 (nederst): Som journalist och föreläsare kan man inte jobba för pengarnas skull. BILD: Mette Träff

Har du ett stort modeintresse, men även svår klimatångest? Med ett leende på läpparna och med glad ton tar Moei Al Debis dig igenom miljösmarta modetips från coachen, historier från karriären, och om saftiga berättelser om kändisar (som jag tyvärr inte får skriva om).

Nervöst klickar jag på den gröna ringknappen och väntar med bultande hjärta på att få svar. Hur ska jag agera? Vad ska jag säga? Ser jag okej ut? Min noga utvalda Versace-liknande skjorta börjar klibba fast i ryggen, men all min oro släpper när jag möts av Moei Al Debis glada, om än nyvakna leende över datorskärmen. Han är klädd i en grå sweatshirt från Velour och har fångat upp lockarna i en bakåtvänd keps. I händerna håller han sin frukost, en proteinshake. Jag förundras över att hans frukostklädsel ser bättre ut än något jag någonsin haft på mig.

- Gud, mitt rum är så jävla stökigt just nu… Jag skrattar till och plitar ner “gästvänlig” i mitt block, som efter våra drygt nittio minuter ihop kommer vara fyllt med ord och åsikter från den unga talangen.

Moei Al Debis är född och uppvuxen i Göteborg, och har sedan 16 års ålder arbetat med mode, design, som modell och bloggare, samt på senare år även som influencer.

Al Debis intresse för stil och mode uppstod under barndomen, då hans mamma, en mycket kreativ person, brukade klä upp honom inför skolan, något han snappade upp. Han berättar att han även blev mobbad under skolåren, och hur mode och stil blev som en sköld.

- Mode blev som en försvarsmekanism för mig, och är nog även fortfarande. När jag klädde upp mig fick jag mer uppmärksamhet, jag fick komplimanger… Jag använde mode som ett sätt att visa vem jag var, och för att visa mina känslor. Intresset kommer alltså både från familjen och från skoltiden.

Med ett starkt intresse kom även en lysande karriär, som kick-startades efter att Moei släppte sin första kollektion med tygkassar. Kassarna var en del av en konsttävling för niondeklassare och bar trycket av ett tvådelat ansikte, det ena var Moei som barn och det andra ett lejon.

Kassen blev en succé - de spreds som en storm över sociala medier, och plötsligt dök Moeis tryck upp i musikvideos och över axeln på diverse kändisar. Moei berättar att influencers - då kallade bloggare - började kontakta honom för att få samarbeta. Personer såsom som Viktor Frisk, Linn Ahlborg och Clara Henry hörde alla av sig och ville ha en påse, vilket etablerade Moei i branschen på riktigt.

Det måste ha känts speciellt att som sexton åring ha skapat något av de proportionerna. Jag ber Moei berätta mer om sin upplevelse av perioden.

- Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det var det som gjorde att min statistik bara drog iväg, säger Moei och gestikulerar hur hans karriär steg i höjden efter släppet av kassarna.

Det var alltså i och med en konsttävling i nian som Moei Al Debis karriär drog igång på riktigt. Men även efter lanseringen av Moeis tygkassar, och senare även framgången på bloggen och i sociala medier gjorde han valet att stanna i hemstaden Göteborg. Han, likt många andra göteborgspôjkar, jobbade på Liseberg och hängde i Nordstan - något han inte var villig att ge upp för influencer-täta Stockholm, med agenturer och falska vänner. Jag frågar honom om valet att stanna i Göteborg, istället för att, likt så många andra inom yrket, dra kosan till Huvudstaden.

- Jag har ju såklart tänkt på det väldigt mycket. Det händer mycket i Stockholm, men det händer mycket i Göteborg också. Vem fan vill inte bo i Göteborg? Det är ju hur mysigt som helst! Jag har så många vänner som flyttat till Stockholm eller Köpenhamn, men jag pendlar hellre dit. Jag orkar verkligen inte med alla dessa influencers! Folk åker dit bara för att hänga med alla kändisar, och få lite fler följare. Jag vill bara köra mitt race här, och pendlar hellre upp och ner. Det börjar hända mer i Göteborg - folk har verkligen vaknat till! Fler företag startar upp här, fler restauranger, mer livligt. Om alla drar till Stockholm kommer ju inget hända här!

Kassarna blev alltså biljetten till modevärlden, men stod även för något annat som skulle visa sig bli viktigt för Moei; nämligen hållbarhet. Han nämner att tygkassen som plagg inte var lika populärt då som nu, och att det är en tydlig förbättring, rent miljömässigt, att byta ut plasten mot tyget.

Moei berättar även att han upplever en starkare klimatsmart trend inom modebranschen - då framförallt second hand.

- När jag var yngre och någon köpte second hand tänkte man “nämen usch, har du inte råd?”, men nu är det ju hur trendigt som helst! Jag tror folk köper mer second hand än nytt idag, faktiskt. Det är även många företag som återanvänder deras gamla kollektioner för att göra nya saker, såsom företaget Marine Serre.

Jag frågar Moei om miljöaspekter finns i åtanke när han väljer vilka företag han ska göra samarbeten med. Han tystnar och tänker efter ett litet tag.

- Jag tycker inte jag har ansvaret för att företaget ska sköta sig. Gud, nu måste jag passa mig så jag inte får skit från min agentur!

Han skrattar till och fortsätter;

- Jag köper det jag tycker är snyggt, men det är klart att jag kollar upp innan vilka som bryr sig om miljön och vilka som inte gör det, och är det ett företag som inte bryr sig är det klart att jag inte tänker samarbeta med dem. Men det är deras ansvar, säger de att de bryr sig så kommer jag lita på det.

Moei är även noga med att påpeka hur stor bov textil-, och klädindustrin är i miljökrisen, och att han själv har sadlat om till en delvis vegansk diet på grund av hans konsumtion av kläder. Han har även adapterat ett nytt konsumtions trick: köpa färre, men bättre.

- Lägg mer pengar på färre antal plagg. På så sätt håller plaggen längre, vilket både du och klimatet tjänar på. Det är mitt “lifehack”!

Något som är i stark kontrast till det Moei förespråkar är Black Friday, som råkade infalla samma dag som vårt samtal. “Högtiden” har uppmärksammats i USA sedan 1953, och anses vara kapitalismens start på julhandlandet. Black Friday har på senare år även spridit sig till resten av världen, och förra året handlade var tredje svensk på Black Friday, en drastisk ökning jämfört med tidigare år.

Jag frågar Moei om hans egna syn på rea-dagen, som en person som både har arbetat med försäljning och som influencer - ett jobb som till viss del förespråkar konsumtion. Han skrattar och slår ut med armarna.

- Jag hatar det! Varför har vi ens det? Nej, asså… Att handla på Black Friday är det värsta man kan göra! Folk blir så himla galna, “Oh my God, det är Black Friday, vi måste passa på att köpa”, även fast det varken är galna rabatter eller bra för miljön. De lurar ju bara folk.

Moeis engagemang kring miljöfrågan är bara en liten del av hans aktivism. Jag erkänner att jag har stalkat Moeis Instagramflöde under dagarna före intervjun, och att jag där kom över hans senaste kampanj med Amnesty. Moei hade tidigare nämnt vikten i mänskliga rättigheter och att använda sin plattform till rätt saker - till exempel donerades en del av vinsterna från hans tygkassar till välgörenhet.

- Jag brinner verkligen för mänskliga rättigheter och rättvisa, vilket jag tror handlar mycket om min uppväxt, säger Moei och förklarar vidare;

- Jag har blivit mobbad och även slagen på grund utav att jag är från en annan bakgrund. Så efter allt hemskt jag sett kände jag bara att “jag gör detta samarbetet”.

Den attityden - känslan av en djupare anledning, kanske även ett kall, gör att Moei sticker ut ur mängden bland Stockholmssnobbar med Acnemössor och ytliga influencers. Och bara för att Moei Al Debis kan se snyggt obrydd ut i grå sweatshirt och bakåtvänd keps, betyder inte det att han inte kan klä sig i dyra Prada skor för en kampanj med Diesel en timme senare.

Räkna aldrig bort Moei: han är ett namn för framtiden.

Klara Larsson 

Klarala19@isgy.se

Hon bor i en takvåning med utsikt över vackra Paris, pluggar grafisk design och har startat den digitala plattformen Garcon Paper. Freja Settergren är bara 22, men redan en inspiration för många - inklusive mig själv. 

Det är en fredag sent i november och klockan är 17. Jag befinner mig på ett bullrigt kafe - en inte så optimal plats kanske, med tanke på att intervjun kommer att ske över telefon. När jag ringer upp Freja är jag lite nervös, det måste jag erkänna. Jag ska prata med en influencer! Men med undantag för lite brus i mobilen går samtalet bra. Freja är precis lika trevlig som hon verkar! 

Hennes tusentals följare på sociala medier är ett tydligt bevis för att hon och livet hon lever väcker intresse hos människor. På sin instagram delar Freja dagligen med sig av snygga outfits, fina miljöer, mysiga kaffepauser och ett drömmigt liv i Paris. Men hon utnyttjar också sin plattform för att sprida viktiga budskap. Framförallt uppmanar hon folk till att handla mer second hand och vintage. Freja hoppas också på att vara en inspiration till att våga, framförallt för sina många följare med en dröm om att någon gång, precis som hon, flytta till Paris. 

- Det är jätteroligt när man får höra att man inspirerar folk, säger Freja.

Förutom det tycker hon att kompisarna hon får möjlighet att träffa, och kontakterna det skapar, är det roligaste med att hålla på med sociala medier. När hon började blogga som tonåring var det inte i syfte att få många följare, Freja ville mest ha ett forum att skriva i - för sin egen skull. Men till den som vill synas mer i sociala medier är hennes främsta tips att uppdatera ofta, berätta om sig själv och vara personlig. Men hon ger också rådet att fråga sig själv varför man vill synas mer.

Något som ofta diskuteras när det gäller influencers, eller personer som har ett stort följarantal på sociala medier, är huruvida dessa har ett ansvar gentemot sina följare eller inte. Borde de tänka igenom vad de lägger upp, för att inte påverka någon negativt?

- Det är svårt, svarar Freja, när jag frågar henne hur hon tänker kring detta. 

- Många stora influencers influerar ju inte bra, och borde absolut ta mer ansvar. Alla är inte perfekta. Men man måste också komma ihåg att inte alla startar en instagram med det som syfte. Vissa influencers kan man följa endast som estetisk inspiration. 

Freja Settergren är som sagt en inspiration för många. Men vad inspirerar henne? Framförallt är det instagram, enligt henne själv.

- Jag håller inte på med pinterest eller så, utan det är mest instagram. Främst är det franska tjejer, men jag följer också folk från Amsterdam och så vidare. 

Hon kan också hämta inspiration från musikvideos, människor hon ser på gatan eller bara staden hon är i.

- Jag klär mig typ olika beroende på om jag är i Paris eller Stockholm, berättar hon.

Förutom den egna instagramprofilen har Freja även startat en slags digital tidning - Garcon Paper. Från början var tanken att använda den som en del av sin portfolio under sökandet till olika konstskolor. Men syftet var också att skapa en plattform där hennes inspirerande vänner kan skriva och uttrycka sig, och där hon själv kan publicera bilder och texter som inte hör till hennes personliga instagram. Hon använder även plattformen för att sprida kunskap och politiska budskap med en yngre publik som målgrupp. 

I framtiden vill Freja fortsätta jobba med något visuellt och kreativt. Hon läser just nu en kandidat i grafisk design, vilket hon hoppas kunna få användning för. 

- Jag skulle gärna jobba inom mode. Det vore kul att ha något coolt märke eller att göra roliga projekt med fokus på konst och bild.

Eftersom tidningsprojektet jag intervjuar Freja till har temat passion, blir en given fråga: “vad är passion för Freja?” Som svar får jag att passion för Freja är något som inte behöver vara konstant, utan kan komma och gå. Det är ett intresse man alltid har med sig, trots att man kanske inte alltid ägnar sig åt det.

- När jag var liten höll jag på med konståkning. Jag förstod det inte då, men nu i efterhand har jag fattat att det verkligen är en passion för mig. Jag får alltid en så härlig känsla i kroppen när jag är på isen! 

En annan given fråga, i och med att jag personligen drömmer om att precis som Freja flytta till Paris, blir: “hur är livet i den franska huvudstaden?”

- Det bästa med Paris är att man så enkelt kan njuta av livet. Även det allra minsta du gör, som att gå en promenad, ta ett glas vin eller en kopp kaffe, känns så mycket mer fantastiskt här. Det är en sån härlig stämning! Och jag älskar människorna, det är absolut en myt att fransmän är otrevliga. 

När det gäller vattenhyacinter, korgar och vikten av samarbete vet Helena Hansson vad hon pratar om. För nio år sedan inleddes hennes forskningsprojekt i Kenya och Helena delar med sig av sina lärdomar om hållbar produktion.

När Helena Hansson får höra att det vankas fotografering så kilar hon snabbt in ett av rummen i hennes färgglada lägenhet och träder ut en kort stund senare med en grön basker på huvudet. Baskern representerar hennes personlighet mycket väl; färgstark, sprallig och kreativ. Något hon har varit hela sitt liv.

- Jag är uppvuxen i en liten by mellan Skara, Vara och Lidköping, berättar Helena.

- Jag hade föräldrar som var väldigt praktiska och händiga, man gjorde allting själv och tog till vara på det man hade. Vilket jag tror har präglat mig och min kreativitet.

Helena är designer, doktorand och lärare i design på Högskolan för konst och design. Hon gick estetlinjen under sin gymnasietid och utbildade sig sedan vidare inom konstvetenskap och design. Helena berättar att hon är en designer som föredrar att jobba tillsammans med andra för andra, med hållbar utveckling i fokus.

- Det var framförallt min pappa som peppade mig till att utbilda mig som industridesigner, att man designar för massproduktion som når ut till många. Jag vill göra något för andra och andras behov.

Under Helenas uppväxt har hon lärt sig att ta vara på materialet runt omkring henne, det var även betydelsefullt under hennes forskningsarbete i Kenya.

2011 åkte Helena och en grupp med lärare på HDK ner till staden Kisumu i Kenya. Avsikten var att hitta samarbetspartners för ett projekt om hållbar utveckling på universitetet. Där fick de träffa en grupp med hantverkare som tillverkar möbler och korgar av besvärliga vattenhyacinter och andra skräpmaterial. Staden är belägen vid Victoriasjön, Afrikas största sjö, och vattenhyacinterna har länge varit ett stort problem. Växten har täckt stora ytor av vattnet vilket har orsakat problem för fiske och vattenförsörjning. Detta har i lång tid varit till besvär för lokalbefolkningen, socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Hantverksgruppen från Kisumu har använts sig av den oönskade växten för att skapa nya produkter och fler arbetstillfällen för invånarna, både kvinnor och män från många olika stammar. Helena fattade genast intresse.

- Deras centrala idé handlade om att träna upp unga som inte hade arbete, så att de kunde försörja sig och ta sig ut fattigdom, berättar Helena.

- Jag tyckte att de hade en sådan schysst ingång och kände att här skulle jag vilja göra någonting.

När en doktorandtjänst utlystes med anknytningar till Kenya tvekade hon inte. Helena placerades i en grupp med andra forskare från både Sverige och Kenya, men skillnaderna mellan kollegorna var stora.

- Det blev superstora kulturkrockar! Dessutom ville jag jobba med hantverksgruppen och alla i projektet ville olika.

Hela projektet gick åt skogen då allt spretade åt olika håll och det aldrig blev något verkligt samarbete. Detta tog hårt på Helena, men med dessa nya erfarenheter och lärdomar startar hon om projektet några år senare.

- Jag har kommit fram till att hållbar utveckling och sådana här projekt handlar väldigt mycket om samarbete och att bygga starka relationer. Dessutom att det inte finns någon drivkraft om inte de miljövänliga lösningarna inte är socialt och ekonomiskt hållbara också.

Framöver kom hon att jobba i en mindre grupp med doktorander tillsammans med hantverksgruppen från Kisumu, samt andra aktörer bland annat Svensk biståndsorganisation. Den från början rektangulära korgen saknade dessvärre en lokal marknad, och idén var att komma i kontakt med den skandinaviska marknaden. Det svenska företaget Afroarts nappade och lade till produkten i sitt sortiment. Tillsammans samutvecklade projektgruppen produktionen av korgarna. Korgarna blev av med sina handtag och fick inta en fyrkantig form i den nya designen. Helena beskriver att hon tyckte det var mycket viktigt att hantverkarna fick vara med och bestämma i processen. Gruppmedlemmarna blev sedan både de som utbildar och organiserar produktionen av korgarna i Kenya. 

- När projektet tog slut var det svårt att få ekonomi i projektet. För att få ner kostnaden försökte vi korta ner ledet mellan produktionen och försäljningen för att priset på korgarna inte skulle vara för högt. 

Idag jobbar de inte med Afroarts längre, utan på egen hand. Korgarna har även fått en vacker blå färg, som ska locka fler kunder. Helena och hennes kollegor jobbar även på andra sätt för att dra till sig intressenter.

- Vi har insett att många är intresserade av att få veta mer om projektet, historien bakom är mycket viktigt för den här korgen. Men vår styrka är att vi tillåter kunden att involvera sig i produktionsprocessen.

Helena vill öppna upp möjligheten för konsumenterna att hjälpa till och produktutveckla sina önskade korgar, exempelvis genom att själva få välja form och hur den färgas. Korgarna har även börjat fraktas på båtar istället för flyg, vilket har lett till att leveranstiden förlängs till två månader istället för en vecka. Korg-nätverket hoppas på att detta kommer resultera i att konsumenterna intresserar sig för hållbar produktion, börjar ifrågasätta sin egna konsumtion samt värdesätter sina ägodelar mer. Det är ett unikt och experimentellt sätt att marknadsföra, en chansning skulle kanske vissa säga. Men för Helena är det viktigt att kunden får veta vad som egentligen händer under den långa resan korgarna färdas innan de hamnar i konsumenternas vardagsrum.

Jorden har begränsade resurser och människor har begränsat med pengar, och Helena Hansson visar oss tydligt hur vi endast genom samarbete kan skapa en mer miljövänlig värld. Hennes två försök med korgprojektet synliggör vikten med kommunikation och att arbeta tätt tillsammans med människor som brinner för samma frågor. Helena har gått från att vara en flicka på landet som tager vad hon haver, till en forskare i Kenya som tager vad hon haver. Karaktärsutveckling om du frågar mig.

REPORTAGEBILD 1 (överst): Designern Helena Hansson. BILD: Polly Wasshede Rosander

REPORTAGEBILD 2 (nederst): Korgarna gjorda av vattenhyacinter. BILD: Polly Wasshede Rosander

För många verkar tanken att jobba med sin passion bara en barndomsdröm som aldrig skulle kunna ske på riktigt. Men för Marcus Tallberg, VD på Tallbergs förlag och författaren bakom bland annat Bögjävel och Splittrat Glas, blev den drömmen verklighet.

När jag för första gången träffade Marcus Tallberg på en av hans föreläsningar för några år sedan, minns jag hur förvånad jag blev när jag såg honom. Jag hade förväntat mig att träffa en äldre man ståendes uppe på en stor scen i en aula. Istället möttes jag av en man i sen 25 ålder sittandes på en soffa i ett litet rum med ett stort leende på läpparna ivrig och entusiastisk över att få dela sina erfarenheter med andra. Nu när vi träffas igen för intervjun väljer vi att göra det via videosamtal på grund av de rådande omständigheterna i världen. Trots tekniska problem i början av intervjun är han lika entusiastisk över att berätta om sina verk som när jag träffade honom första gången. 

Författarskapet och skrivandet har alltid varit en aktiv del av Marcus liv. Från att konstant skriva ner olika historier och skapa små böcker så fort han fick lära sig att skriva. Till att nu vid 31 års ålder jobba heltid som författare och äga ett eget bokförlag med fokus på HBTQIA+ och minoritetsgrupper. 

- Jag har skrivit sedan jag har kunnat skriva. Jag minns min första bok handlade om en drake och jag skapade ett eget omslag format som en drake till den, jag tror kanske jag var runt 4-5 år gammal då.

Däremot var det inte författarskapet ett självklart yrkesval när han var yngre, utan mer en hobby eller fritidsaktivitet. Han läste bild och form programmet på den estetiska linjen med målet att bli bildlärare på grund av sin kärlek till konst, men när utbildningen gjorde skapandet till ett tvång istället för något roligt tappade han intresset. Det var runt den här perioden som Marcus tillsammans med sin nära vän Emma Björk tillsammans skrev deras första gemensamma bok Bögjävel baserade på deras egna upplevelser som unga. Dock var det inte förens långt efter denna händelse om han började se sig själv som en författare

- Inte ens när jag publicerade Bögjävel såg jag mig själv som författare. Det var inte att jag skrev en bok och bara började tänka att “oj nu är jag författare”. Jag har alltid skrivit för att jag tycker att det är kul och att jag får ut något av det, det har varit något mer för mig själv. Det var inte förens Att vara Alice, eller till och med Kraften som jag förstod att jag var en författare och att andra också tyckte om mitt arbete.

Efter att han började officiellt arbeta som författare fick skrivandet en ny plats i hans liv. Han känner fortfarande en stor kärlek och passion till skrivandet, men samtidigt måste han komma ihåg att det är ett jobb som kräver hårt arbete. Författare ska inte längre bara kunna skriva böcker utan de ska även kunna marknadsföra sig själva, vilket kräver mycket engagemang och tid.

- Många tror att vara författare bara är att skriva en bok och sen sköter sig resten själv. Men så är det inte riktigt, särskilt nu i dagens samhälle med våra sociala medier och bokförlag som erbjuder olika sorters utgivningar. Vem som helst kan bli en författare, men om man vill bli en lyckad författare så krävs det hårt arbete. 

Marknadsföring är något som Marcus har sett själv genom egna erfarenheter och Tallbergs förlag har stor påverkan på en författares succes. Om man inte aktivt marknadsför sig själv och ens verk kommer det att påverka ens försäljning och möjligheter negativt.

- Jag ser själv här på Tallbergs förlag. Vi erbjuder även hybridutgivning där vi delar på den ekonomiska risken med författaren. De författare som marknadsför böckerna säljer mer än de som inte marknadsför sina böcker. Att vara aktiv på sociala medier, boksigneringar och intervjuer är viktigt. Vi har vissa böcker som inte säljer alls och vissa som säljer jättebra, det beror helt på författarens marknadsföring. Detsamma gäller på andra större förlag exempelvis Norstedts och Sjöbergs.

Trots det hårda arbetet ser inte Marcus att hans passion för skrivande har minskat. Istället tycker han att den har blivit starkare. Något som till stor del är på grund av de människor han möter och erfarenheter han får genom författarskapet. Däremot finns det även nackdelar med att arbeta med det tycker han.

- När det gäller mig personligen tycker jag fortfarande att skrivandet är min passion trots det hårda arbetet. Mycket av arbetet handlar om att ha en social närvaro, och jag älskar att prata med människor. Att se hur mitt arbete har påverkat andra människor föder bara mer energi. Men det är ett dubbeleggat svärd. Jag personligen klarar inte av tvång och att man måste göra någonting. Många säger att man måste skriva lite varje dag, men jag skulle säga att för mig är det motsatsen. Jag kan inte skriva lite varje dag, jag måste ha en viss känsla och mindset för att kunna skriva.

När det kommer till arbetet med Tallberg förlag skiljer sig åsikterna smått från resterande arbete.

- När det kommer till förlaget så är det en helt annan grej, jag har en annan roll där. Det är inte riktig min passion, men det jag tycker om med förlaget är jag får träffa och hjälpa andra författare på deras resa. Det är både intressant och inspirerande. Det är något jag älskar, men det är inte min passion. Jag tror det går en hårfin gräns mellan det.

Även fast han jobbar som författare önskar Marcus att han hade mer tid för att skriva. Ansvaret från att äga ett förlag och jobba som en förläggare och föreläsare tar upp mycket av hans tid, och det blir inte så mycket tid kvar till skrivandet. Detta problem har Marcus löst genom att några veckor per år åka till en stuga där han enbart fokuserar på sitt skrivande.

- För att få tid för att skriva och vila tar jag och stänger in mig i en stuga i några veckor per år tillsammans med min bästa vän Emma Björck. Jag väljer de tillfällen som jag vet att de flesta har semestertider, exempelvis under sommaren och under högtider, för att jag vet att antalet mejl och samtal minskar under de perioderna.

Angående framtiden har Marcus en positivt syn på vad som väntas, tillsammans med många planer och projekt på gång. I januari släpps hans bok Bögjävel på engelska med den nya titeln My Queer Teen Life. Och det är inte den enda av hans böcker som håller på att översättas. Hans verk Kraften håller på att översättas till engelska och kommer säljas i USA, något som han ser mycket fram emot. Dessutom finns det planer på att hans barnbok Dinosaurien Ty också ska översättas, men inte bara till engelska utan även till spanska och tyska.

En tidigare gymnasieelev från Ingrid Segerstedts gymnasium är idag en framgångsrik filmkompositör, multiinstrumentalist, låtskrivare och producent. Idag är han 32 år gammal och är som mest känd för sitt soloprojekt med skivan “Lights & Motion”, där alla instrument spelas av honom själv. Sedan genombrottet med skivan som släpptes 2012 har han släppt skivor och låtar på Spotify med upp till 20 miljoner lyssningar. Hans namn är Christoffer Franzén.

Jag sitter i min soffa. Framför mig sitter en glad Christoffer som ler på dataskärmen från sin lägenhet i Göteborg. Klockan är ett och vi gör intervjun på distans.

Vad är passion och musiken för dig och vad tar den för plats i ditt liv, är min första fråga som jag ställer.

- Det har egentligen varit hela mitt liv sedan jag var 16. Jag gick på Ingrid Segerstedts innan där många var musikintresserade och vi brukade spela musik tillsammans på rasterna. Efter gymnasietiden hade jag svårt att slita mig från musiken. Musiken har tagit över hela mitt liv sedan dess, det blir nästan som ett tvångsbegär att skapa musik, jag kan inte styra det själv, det måste bara få komma ut. Detta skulle jag säga är ett tecken på att musik är en passion för mig, berättar Christoffer passionerat.

Christoffer berättar hur Ingrid Segerstedts haft en stor påverkan på den han är idag och på hans musik. “Jag vet inte om jag skulle göra musik ifall jag inte hade gått på Segerstedts, så känns det som i alla fall”, berättar Christoffer. Han förklarar hur det aldrig funnits på kartan att han skulle välja ett musikgymnasium utan att suget till musiken tillkom när han gick på skolan. I och med att det var så många som gillade musik i hans klass blev det att de inspirerade varandra.

Vad är det bästa och sämsta med ditt yrke?

- Det bästa med mitt yrke är att få vara kreativ och känslan när man ska hem från studion och vet att man har skapat någonting som inte fanns när man vaknade. Sedan att få dela med sig av det man gör och att även se att folk lyssnar är surrealistisk. Det finns jättemycket positivt med mitt yrke, men att känna att du skapat någonting tycker jag är väldigt härligt, säger han. 

Han beskriver att det också är ett väldigt ensamt och isolerat arbete i och med att han sitter och skriver och jobbar själv och det är en av de utmaningar han får ta i sin vardag. Han förklarar även vikten av att inte göra sitt yrke till en ångestfylld process, och hur han själv haft perioder som varit stressande. “Det är viktigt att se upp och inte förstöra gnistan i sin passion utan att uppskatta och förvalta det på rätt sätt så att man får en möjlighet att göra sin hobby till sitt jobb”, beskriver han över datorskärmen.

Christoffer har även jobbat med ett soloprojekt och berättar att han efter ett tag kände att han ville vara oberoende av någon annans tid för att skapa musik och därför ville lära sig producera egen musik. “Jag hade en period där jag hade svårt att sova och var uppe i studion och skapade musik och gick hem när det blev ljust på dagen”, berättar han. Under den perioden skrev han mycket instrumental filmmusik och fick med tiden ett filmkontrakt med ett bolag i USA som släppte skivan “Lights & Motion”.

“Jag hade inga förväntningar på att någon skulle vilja lyssna på det jag gjorde, jag brukade tänka “vad gör jag med mitt liv, ingen vill lyssna på det här” när jag gick hem från studion.”

Skivorna gick jättebra och låtarna på skivan kom även upp på Oscars-galan. De spelades även i filmtrailers i Hollywood och i olika TV serier.

Hur känns det att skivan blivit så stor? Frågar jag som följdfråga.

- Surrealistiskt, det var ett så långt steg från att sitta i Göteborg utan kontakter och göra musik på nätterna och sedan se det på Oscars-galan från sin lägenhet, det var otroligt och väldigt slumpartat men väldigt kul såklart. Skivan gav mig energi och fokus, jag fick skriva långfilmsmusik och skapa en karriär och ett liv tack vare skivan.

När jag frågar honom hur han valde namnet till sitt soloprojekt svarar han att han inte ville släppa musik under eget namn. Lights & Motion blev Christoffers artistnamn. “Jag gjorde allt själv men jag behandlade skivan som ett band och presenterade den som ett band” berättar han. Detta gjorde han för att det var lättare för honom att visualisera det, han ville att musiken skulle låta filmisk och inbillade sig att det fanns mer konstnärliga friheter som han kunde ta ett namn som inte var hans eget. “Jag tyckte att Lights & Motion beskrev min musik väldigt bra, jag ville att mina låtar skulle vara euforiska, levande och färgglada, om man ska använda abstrakta uttryck. Det målade upp en bild som hjälpte mig att visualisera hur jag ville att allt skulle vara.”

När vi senare pratar om inspiration säger han att det enligt honom inte handlar om att sitta och vänta på att inspiration ska dyka upp utan att hans tillvägagångssätt är att arbeta i studion. “Det dyker oftast upp något som är värt att jobba på. Så fungerar det för mig men alla har olika kreativa processer.”

Vad skulle du säga att du vill förmedla med dina låtar till dina lyssnare?

- I och med att jag skapar instrumentalmusik tycker jag det är intressant att det inte finns något tydligt budskap, det är upp till var och en. Det är mer en känsla som jag försöker förmedla via musiken och det kan vara allt möjligt. Det är folk som skriver och berättar hur de gift sig till min musik, att de spelats på begravningar och har även fått mail från lärare i USA som jobbar med autistiska barn som brukar spela min musik och lugna barnen. Det är jättesjukt egentligen att man får höra från så många olika människor hur de använt och lyssnat på mina låtar, jag blir väldigt ödmjuk inför det, berättar han med en glimt i ögat från dataskärmen.

Han säger hur mycket han uppskattar att så många lyssnar på det han gör och hur han inte hade räknat med det.

- Jag gick till en kompis en gång för sju, åtta år sedan, och sa “jag skrev en sju minuter lång instrumental låt igår” och han svarade “vem fan vill lyssna på den?”, berättar Christoffer med ett leende och skrattar, så att den typen av musik skulle bli så populär på Spotify är väldigt förvånande för mig. Jag visste inte att det skulle uppskattas på det sättet, det är väldigt, väldigt kul.

Han berättar att hans största dröm är att fortsätta jobba med spännande projekt och släppa egna skivor, att fortsätta utvecklas kreativt, hålla gnistan vid liv och inte tappa bort passionen. Han beskriver hur det är en fara när man gör sin hobby till sitt jobb och att det därför är viktigt att hålla det vid liv, så att man inte tar det för givet, tillägger han efter det han tidigare sagt.

När jag berättar att jag själv är intresserad av musik och gillar att sjunga och spela instrument och frågar om han har några tips på framgång och hur som man som ungdom kan utvecklas, ler han. Han berättar ivrigt hur man inte kan vänta hur länge som helst på att inspirationen slår till och att det är viktigt att disciplinera sig. Han tillägger att det är viktigt att inte känna någon press på att det måste vara fantastiskt från början. “Det tog flera år innan jag kunde dela med mig av min musik”, säger han. Han säger också att man inte nödvändigtvis behöver studera eller plugga musik, “jag själv pluggade aldrig musik utan jag gjorde “learning by doing” och det lät skitdåligt ganska länge, säger han och ler, det tar tid.” Ett ytterligare tips från honom är att spela lite instrument varje dag för att utvecklas.

Hur går det till när man skapar musik, från idé till skapande?

- Jag brukar börja med att skapa något som är tillräckligt bra att lägga tid på. Sedan sätter jag mig vid datorn och börjar bygga upp engagemanget, jag är även producent och älskar att göra den delen själv, jag ville lära mig instrument själv och därmed få möjligheten att spela in allt själv och experimentera. Först är jag en idékläckare, sedan går jag in i min “arkitektroll” , säger han och ler, och försöker få ner grunderna. Sedan lägger jag till instrument och bygger sakta tills det blir så som jag vill ha det. Själva producerandet är nästan en lika stor del av låten som tonerna och kompositionen.

Det kan ta allt från en vecka till månader innan man får klart en låt. “På min senaste skiva var det en låt som jag började göra för åtta år sedan, som jag sedan fick som jag ville,” säger han. Han beskriver även hur individuellt det är och att det ibland går hur snabbt som helst och att han därför sitter i studion varje dag, “jag vet inte när inspirationen slår till”. Ibland sitter han utan att få gjort någonting och just när han ska gå, sätter han sig vid pianot och skapar en låt.

“Jag tror att man måste sätta sig i en position där man är öppen till att testa ny musik.”

Efter drygt 25 minuter är intervjun är klar och jag stänger ner datorn och tänker tillbaka på intervjun med Christoffer. Jag insåg snabbt hur stor betydelse och hur stor del musiken och skapandet av musik har i Christoffers liv. Christoffer framför verkligen sin egen musik med sin egen stil och som lyssnare förstod jag även hur viktig produktionen är för hans musik och arbetet runt om skapandet av låtarna. Hans framgång är imponerande, från en elev från Ingrid Segerstedts till en framgångsrik musiker och filmkompositör, från skapandet av musik sittandes i sin lägenhet i Göteborgs innestad till Oscars-galan är beundransvärt och det ger beviset på att drömmar går i uppfyllelse. Han visar verkligen betydelsen av musiken i hans liv och det, för mig, är en exakt definition av passion. 

REPORTAGEBILD 1 och 2 (överst respektive nederst): Christoffer i sin studio i Göteborg. BILD: Christoffer Franzén

Rose-Marie Landen Nord har i över sjuttio års tid ägnat sig åt konsten. Hennes liv färgas av konsten, både bildligt och bokstavligt. Med målarrocken fullspäckad av färg och en bakgrund av stor passion för måleri, spenderar Rose-Marie sina dagar framför ett staffli med en pensel i handen eller i rollen som kursledare.

När vi träffas i Rose-Maries uterum, i ett vitt hus i Fräntorp, smattrar regnet på fönsterrutorna och rummet doftar av kaffe och nybakad äppelkaka. Ett staffli med hennes nuvarande projekt står uppställt bredvid hunden Zasha som gör oss sällskap.

Konsten har varit ett stort intresse sedan Rose-Marie var tre år gammal. Favoritämnet i skolan var teckning, och som vuxen utbildade hon sig till dekoratör, vilket hon förklarar är ett yrke fokuserat på att dekorera skyltfönster. När yrket senare försvann blev hon istället postmästare på posten.

Vid sidan av arbetet utbildade hon sig på Hovedskous och Valands konstskola och hade även en privatlärare under en period. Där har hon bland annat utvecklat diverse kunskaper inom akvarell, kroki, tuschmålning, ikonmålning, gouache och olja.

- Jag gick på en målarkurs, men där frågade alla mig om råd istället för läraren, så då tänkte jag att jag lika gärna kunde bilda en egen konstskola.

Rose-Marie skrattar till och berättar att hon har drivit en konstskola i tolv år med fokus på Rembrandts teknik, som hon förklarar är “de gamla mästarnas tekniker”. Tekniken är svår och tidskrävande, berättar hon, och utmärker sig genom att en skapar emulsioner, det vill säga att göra grunder med ett medel så att alla lager av färg håller ihop.

- En Rembrandtmålning, som jag håller på att måla just nu, tar ungefär två månader att måla. Det kan ligga runt tjugo lager färg på en tavla och olja är ju så att den måste torka mellan varven. Nu har jag kommit på ett knep att man kan luta den mot ett element, då torkar den till dagen efter.

Hon berättar att det finns många knep att använda med oljefärg, därför tycker hon att det är lättare att använda det än akvarell. Med olja går det att ta bort och ändra när fel uppstår, säger hon, vilket är svårare att göra med akvarell. Trots att det är enklare att rätta till misstag med oljefärg, målar hon lika mycket med akvarell, och hon tycker att båda målningsteknikerna är lika roliga att använda.

Rose-Maries vardagsrumsväggar är fullspäckade med tavlor, allt från naturbilder av skogar och hav, porträtt och motiv föreställande blommor och djur.

Jag frågar henne vilka motiv hon föredrar att måla.

- Jag gillar nog mest att måla människor, helst folk som jag känner, men andra också, för det är roligt med ansikten. Jag har målat av alla mina barnbarn, som de har fått i födelsedagspresent genom åren.

Tavlan hon arbetar med just nu föreställer ett av hennes barnbarn, målat i olja med Rembrandts teknik.

- Han ska få den i julklapp har jag tänkt, så jag får skynda mig att bli klar innan jul!

Regnet öser ner och vinden tar tag i trädkronorna utanför oss när hon berättar om hur hon påverkas av att måla.

- Jag blir jätteglad! Det går inte en dag utan att jag målar. Man tänker inte på så mycket när man målar. Man tänker inte på tråkiga saker som en pandemi, man glömmer det när man står vid staffliet. En hel stund!

Rose-Marie är alltid sysselsatt med att måla. En del tavlor blir färdiga på ett par veckor, andra flera månader. Hon berättar om en tavla som tog två år att göra. Tavlan föreställer hennes man och några av hennes grannar, som var och en bär traditionell midsommarklädsel och blommor i håret.

- Jag målade två timmar per dag. Det är finlir, spetsar, veck och ansiktsuttryck, och jag fick göra om och göra om. En näsa kunde jag flytta i en hel veckas tid! Ja, det var mycket med den tavlan, så den är jag väldigt glad för. Speciellt att den blev färdig, invänder hon med ett skratt.

Rose-Marie anser sig vara väldigt noggrann, och lägger stor vikt på detaljer. Mycket av det hon lär ut på sina konstkurser är att en ska utveckla sin förmåga att se detaljer, och betonar att det är viktigt att ha tålamod.

- Det jag ser, ser andra också. Man kan inte slarva egentligen, man tycker “äh det gör ingenting”, men det gör det! Och därför är jag väldigt noggrann, kanske lite tjatig och petig ibland. Det viktigaste är att vara tålmodig. Tålamod är nyckeln!

Kaffet har kallnat och regnet har avtagit. Hunden Zasha sover tungt vid våra fötter. Rose-Marie blickar framåt och ser fram emot en ny termin med sin konstkurs till våren.

Allt stort börjar med små steg. Sjuttonåriga Kevin Blomström har sakta men säkert tagit steget mot sin stora dröm, att bli skådespelare. Han berättar om hur svårt och läskigt det var att för första gången ställa sig framför kameran som statist.

Det är en mörk novemberkväll och regner öser ner utanför fönstret. På grund av distansen och den pågående pandemin blir det ett självklart val att ta intervjun över telefon. Detta är första gången Kevin blir intervjuad, berättar han för mig och skrattar. Vi diskuterar hans utstickande dialekt.

- Jag bor i Norrköping men min mamma är från Stockholm, så många här tycker att jag pratar mer stockholmska än östgötska, berättar han.

Kevin Blomström är en sjuttonårig kille med stora drömmar om att jobba med sin passion. Att bli skådespelare är något som många drömmer om, och Kevin har verkligen vågat ta första steget för att nå sitt mål. Allting började för över ett år sen, när han sökte in som statist till SVT-serien Sjukt Oklar, med Clara Henry i huvudrollen.

-Det var mamma som fick mig att våga söka, berättar Kevin.

Clara Henry som är en före detta ISGY-elev, är idag en svensk tv-profil, författare och programledare. Vi pratar om hur konstigt det kändes att träffa en känd person. Kevin som fick chansen att prata med Clara, blev till och med lite starstruck över att prata med en riktig kändis, berättar han med ett skratt.

Hur fick du jobbet?

-Jag sökte som sagt in som statist och efter ett tag så hörde de av sig. De ringde upp mig och sedan fick vi träffa alla på plats i Stockholm. Det var även första gången jag fick träffa alla. På plats var det jättemånga som jobbade med makeup och styling, berättar han.

På plats i Stockholm fanns självklart även SVT:s kamerateam som berättade vart alla skulle stå, göra och hur skådespelarna skulle bete sig. Kevin erkänner att det var ett väldigt svårt jobb och berättar om hur svårt det var att veta hur man skulle agera framför kameran.

-Det kändes väldigt nervöst att bli filmad, man märkte ju att många hade gjort det innan och de visste hur man skulle bete sig framför kameran. För mig var detta första gången och det var lite läskigt, medger Kevin.

Kevins uppgifter som statist i serien var bland annat att sitta med i bakgrunden och prata, vara en av ungdomarna på en halloweenfest och vara en elev under ett studentfirande. För hans del tog inspelningen upp mot 7 timmar, även om scenerna som visades i tv-rutan bara varade i 2-3 minuter. På inspelningen använde de sig av en enda kamera, vilket gjorde att en och samma scen behövdes spelas in flera gånger - men från olika vinklar.

När det kommer till framtiden, har Kevin stora ambitioner gällande drömyrket.

-Min stora dröm är att bli skådespelare eller artist. Just musik är ett stort intresse och det hade varit jätteroligt att vara sångare och skriva egna låtar.

Kevin har alltid varit intresserad av både skådespeleri och musik. Han berättar hur han som som barn spenderat mycket tid med mostern Alexandra Jardvall, som själv är musiker. Det var där som intresset började växa fram, tror han. Inom musiken är det låtskrivandet som lockar mest. När det däremot kommer till skådespeleriet tycker Kevin att det är roligt att inte behöva vara sig själv, utan att få spela en roll och få vara någon annan. Jag frågar Kevin om han ser musik och skådespeleri som sin passion.

-Ja, jag skulle säga att det är min passion, det gör att allt runt omkring i livet blir roligare, svarar han.

Kevin, som fick ta ledigt från skolan för att vara med på inspelningarna, kände även hur motivationen till skolan ökade när han vid sidan om kunde jobba med det han tyckte om.

Samtalet återkommer till framtidsplanerna. Vad tycktes egentligen om skådespelaryrket, och är det något som Kevin hade kunnat tänka sig att jobba med i framtiden?

-Jag kan definitivt tänka mig att göra om det. Det var jättekul, jag fick träffa nya människor och fick göra det jag gillar att hålla på med, svarar han på den frågan.

Om det är något annat Kevin vill jobba med i framtiden, så är det ett yrke där han kan hjälpa människor.

-Jag tror att alla människor är goda i grunden, därför hade jag även velat jobba med att förbättra kriminalvården, eller som polis.

Jag frågar Kevin om vilken film han helst hade velat skådespela i, och svaret är ganska givet: High School Musical. Med ett skratt förklarar han hur det hade varit den ultimata filmen för honom, där de både sjunger och dansar. När det däremot kommer till tv-serier är Teen Wolf en stor favorit, där Kevins favorit-skådespelare, Cody Christian medverkar i rollen som Theo Raeken. En annan favoritskådespelare är Megan Fox, som även är Kevins kändiscrush.

Allt stort börjar med små steg, det är verkligen något som norrköpingsbon Kevin Blomström själv bevisar. Han är en av få som faktiskt vågar ta första steget mot drömmen om att jobba med sin passion, vilket definitivt kommer löna honom senare i livet. Kevin har en mycket spännande resa framför sig för att nå drömyrket, och vem vet, en dag kanske vi ser honom i en netflixsuccé.

Ingen i Göteborg kan ha undgått sprängningarna, alla protester, media, ingen har missat Västlänken. En järnväg i tunnel under centrala Göteborg som enligt trafikverket ska ge staden en "genomgående pendel-och regiontågtrafik".

Västlänken är för många ett stort problem och det är flera som är emot den. Det grävs på flera ställen och sprängs i berg för att skapa de tunnlar som tågen ska gå i. En person som vill visa sina åsikter mot Västlänken är Mats Lövgren (skapare av den kända facebookgruppen Stoppa Västlänken). 

Vi intervjuar honom och han förklarar bakgrunden till sitt engagemang för stoppandet av Västlänken. 

Vem är Mats Lövgren?

Förutom Västlänken jobbar Mats som PR och kommunikationschef och har varit det på en del olika företag, han har även ett eget företag som är inställda efter PR. PR står för public relations och innebär att man har en verksamhet som vill skapa och bibehålla gynnsamma relationer.

Hans intresse för Västlänken börjar år 2006 (när Götatunneln blir klar) med en idé om ett lyxhotell som Mats och hans kompis får efter att ha insett hur få det finns i Göteborg. De båda satsar mycket pengar på detta. Men sedan får de reda på att Västlänken skulle sabba allt de byggt upp med miljontals kronor.Så år 2007 startar han en grupp på facebook under namnet Stoppa Västlänken med till en början vänner men som senare sprider sig till andra som tyckte samma sak.

Intervjun sker på distans via ett telefonsamtal.

"Om kartan inte stämmer överens med terrängen, då är det terrängen som bestämmer hur du ska agera"     

Man brukar säga som militär (som jag är då) att om du har en karta och så har du terrängen. Om kartan inte stämmer överens med terrängen, då är det terrängen som bestämmer hur du ska agera som militär. Då är det inte kartan längre som är intressant utan då kan du lägga kartan bort ifrån dig. Man säger att en politiker har en vision, så möter den verkligheten. Då är det inte verkligheten som politikern bryr sig om utan det är ju sin vision. Om verkligheten inte stämmer överens smed visionen så är det inte visionen man ska ändra på utan verkligheten. Det är här det krockar med Västlänken, för de har ju en vision om Västlänken som är på ett speciellt sätt. Det kommer revolutionera hela åkandet i det hela. Verkligheten ser inte så ut, men i deras vision kommer det göra detta och då är det visionen som gäller. 

"Såhär ser verkligheten ut för det har IPCC bestämt ungefär att det ska vara"

Men om visionen är att vi kommer att mötas utav en stor flodvåg någon gång i framtiden och hela Göteborg är dränkt så spelar det ingen roll vad faktan säger, det är helt irrelevant vad faktan säger utan vi måste rädda Göteborg. Om man då snöat in sig på "såhär ser verkligheten ut för det har IPCC bestämt ungefär att det ska vara". Ja men om vi då har fakta som säger någonting annat då. Nej de spelar ingen roll, det är oviktigt.

Om vi tar till exempel Kungsbacka, de kommer ungefär få tio minuters längre restid, per enkelresa. Dels är det ungefär fem minuter bara för att gå igenom tunneln. Dels är det ungefär fem minuters gångavstånd för dem att gå ifrån där Västlänken stannar i underjorden, ta sig upp till överjorden och sedan promenera den gångvägen till samma punkt som de skulle ha gått av vid idag. Så ska vi verkligen bygga upp västlänken om den knappt kommer hjälpa utan mera förvirra och svår göra resorna. Det största argumentet för Västlänken är att den kommer kunna ta flera människor till de ställen de vill till, men om man kollar statistiken skulle denna siffran efter Västlänkens färdigbygge vara nästintill oförändrad.

"Man sätter upp lite staket och gräver lite gropar här och lite gropar där"

Det man har gjort då är att man har bullrat så mycket som möjligt på olika ställen för att det ska upplevas som att man gör väldigt mycket. Man sätter upp lite staket och gräver lite gropar här och lite gropar där, för att det ska se mäktigt ut. Men groparna, de har bara skrapat av ytskiktet på jorden, det går snabbt att lägga tillbaka.      

Inför valet 2022, blev Västlänken en valfråga. Jag är helt övertygad om att det kommer bli en valfråga därför man har inte kommit så långt som man vill påskina att man har gjort då. Det går inte så snabbt det här projektet som man vill att det skulle gå.

"Detta tycker jag är farliga människor"

En politiker som verkligen hjälpt till med byggandet är Axel Darvik, en av de yngre medlemmarna i Liberalerna. Inför valet 2018 ansågs han vara den största Västlänks supporten på lång tid. Han har till och med gjort egna youtubefilmer som ska visa för folket hur bra det faktiskt är med västlänken, att han höjde Västlänken till skyarna, vilket Mats själv tycker är väldigt överdrivet. De träffades över en lunch för att diskutera sina åsikter och Mats försökte då också se vad det var man såg i Västlänken som han lyckats missa. Detta är deras konversation:

Mats:

-Du säger såhär, såhär står det i dokumenten, det stämmer inte det du säger.       

Axel:

Jo det gör det, menar du att dokumenten är fel? 

Mats:

- Nej det är inte det.

I Axels och många andra politikers värld är alltså visionen viktigare än vad vetenskapen berättar och "detta tycker jag är farliga människor". 

- Som ett parallell-exempel som information: Jag hade en dialog med en miljöpartist som för några veckor sedan menar på att vi måste lägga 15 miljarder kronor på att skyddsvallar ute vid havet för havsnivåhöjningen. Vi har sedan mannaminne en landsnivåökning och i Göteborg ligger den på 1,6 mm per år. Att då liksom slänga bokstavligt talat 15 miljarder i sjön för någonting som inte behövs. Det är i ögonblicket när vi ser att vi går mot havsnivåökningen är större än landhöjningen, men det har vi inte kunnat se. Under alla mätningar tills senaste mätningar, så fortfarande pågår en landhöjning, säger Mats.

"När ska trafikverket, den här statliga makten sluta att ljuga?"

Västlänken går absolut att stoppa, om den politiska viljan finns är en annan diskussion. Du kan stoppa den idag. Det är därför vi gör granskningen för att se hur mycket pengar man bränner på byggandet. Just nu vet vi att man har bränt nästan hälften av alla pengarna utav budgeten. Inte riktigt men nästan, det är ungefär 45% som man bränt. Om man ser på de olika etapp-bitarna då, om du tar dig ner till haga så ser du att dom har ju inte kommit halvvägs med bygget där. De som de har gjort med dessa pengar är då mindre typ av jobb än de som återstår. Där är så här då att varje kvartal så kommer vi då återrapportera hur mycket pengar som finns i budgeten då. Någonstans kommer det en brytpunkt där trafikverket inte kan fortsätta, när allmänheten ifrågasätter "när ska trafikverket den här statliga makten sluta att ljuga?" När ska de redovisa de faktiska siffrorna? Det är någonting vi bearbetar. 

Avslutningsvis

Avslutningsvis kan man säga att Västlänken är ett stort projekt som påverkar större delen av befolkningen i Göteborg. Den har tagit upp väldigt mycket plats och mycket pengar, sen den började byggas år 2018 har de knappt kommit någon vart. Den går fortfarande att stoppas, det enda som saknas till det är den politiska viljan, att någon faktiskt tar tag i det, eftersom att bygget är relativt nytt finns det inga permanenta ändringar som gjorts. Västlänken är och har varit ett stort projekt som många jobbat både för och emot. Även om slutdatumet för bygget är satt så är det inte säkert att trafikverket lyckas färdigställa det. Nästan hälften av pengarna från budgeten är brända men mycket mer än hälften av byggarbetet är kvar. Vi hade ursprungligen även tänkt intervjua någon med positiv inställning till Västlänken, men då det var lite svårare att hitta någon som var villig att prata med oss blev detta inte av.