Inför mötet med Camilla Grönvall, är jag lite nervös. Inte för att jag tror att jag ska göra bort mig, att hon skulle vara svårintervjuad eller inför det faktum att jag som oerfaren gymnasieelev ska intervjua någon som doktorerar i nordiska språk vid Göteborgs Universitet. Nej, jag är nervös på grund av mitt diffusa ämne. Jag har förberett frågor på temat språk och kultur, men ämnet är så brett att det hade kunnat sträcka sig från mitt kök i Göteborg, till Karlstad där Camilla befinner sig, och ändå inte rymmas.

Text: Ebba Heitzmann

Camilla Grönvalls intresse för språk, började med ett tidigt läs- och skrivintresse. Hon gillade “fullitteratur” vad det nu innebär, och fascinerades av alla språkliga dimensioner som finns. Under sent 90-tal började hon arbeta som gymnasielärare i svenska och samhällskunskap, men inte ens som lärare och doktorand är man språkligt fullärd. Det, i kombination med den ständiga språkutvecklingen, tilltalar Camilla mest.

Språkets utveckling är i många lägen positiv, men det faktum att det går olika fort på olika områden, tror Camilla kan skapa osäkerhet. Det är naturligt att vi som språkbrukare förenklar vårt uttal och förhållningssätt till svåra grammatiska regler, exempelvis genom att skriva dom istället för de och dem. Digitaliseringen och de nyuppkomna kommunikationsmedlen och -genrerna, skyndar på språkförändringen ytterligare. Camilla Grönvall pekar även på hur språkstrukturerna för de nya genrerna, exempelvis chatt och sms, också sprider sig till andra typer av texter. “De” blir inte längre bara synonymt med dem, utan används också istället för det. Hon ser också ett mönster för hur nyhetstexter skrivs med allt kortare meningar och stycken, men tycker inte att det i sig är något problem. Det som kan bli ett problem, är konsekvenserna som uppkommer när unga inte får med sig en grundläggande språklig förmåga från grundskolan och gymnasiet.

- En del, som inte har med sig det här mer utvidgade formella språkbruket från skolan eller hemmet, kommer att få svårt att hävda sig i en del sammanhang. Där ser jag att det finns problem för enskilda individer, som får sina möjligheter beskurna att välja utbildning och yrke enbart på grund av vilken typ av svenska de pratar och skriver, menar hon.

Utöver de ovan nämnda inomspråkliga förändringarna, pratar vi om de förändringar som kommer med kulturens och samhällets utveckling. Vi pratar om de först latinska, grekiska, sedan tyska, franska, engelska och nu även arabiska lånorden, och kommer in på temat integration. Camilla verkar oroad över hur språkbrukaren ska klara av att navigera mellan de höga läs- och skrivkrav som ställs i mer formella lägen, och förenklingarna av vardagsspråket. Hon menar att när det vardagliga språket förenklas allt mer, minskar behovet av den mer akademiska svenskan, vilket leder till försämrad förmåga att kunna förstå och uttrycka sig formellt. Till exempel myndighetstexter fortsätter att vara avancerade, vilket enligt henne riskerar att bli en demokratifråga i längden: om alla inte förstår vad som skrivs i offentliga texter, finns det inte heller samma möjligheter för kritik och debatt. En, kanske något hårddragen, liknelse, är hur 1500- och tidiga 1600-talens viktigaste skrift, bibeln, bara kunde förstås av en liten andel av befolkningen, eftersom den var skriven på latin. Då fick man helt enkelt lita på de lärda.

På temat att förstå varandra, pratar vi också om ickeverbal interaktion. För visst förstår en svensk vad någon på andra sidan jorden signalerar med gråt? Vår mimik är enligt Camilla universell - vi har i alla kulturer samma sätt att uttrycka glädje, ilska och sorg. Dock har vi olika normer för vilka känsloyttringar som lämpar sig i olika delar av världen. Hur ser vi på en medelålders svensk man som gråter offentligt kontra en italiensk man som gör detsamma?

Camilla är positiv till språkutvecklingen. För vissa kan det vara en laddad fråga, man kanske har svårt att se hur de regler man lärt sig som barn suddas bort och används av allt färre, till exempel när det kommer till särskrivningar och felanvända pronomen. Hon tror att det kan bero på att språk i många lägen är en identitetsfråga. Jag kan inte låta bli att fråga om den konstnärliga friheten, eller mer specifikt vad hon tycker om att Håkan Hellström i flera låtar inte skiljer på han och honom. Har inte han som har så stor publik ett ansvar att vara korrekt i sina texter? Så att barn och unga inte lär sig fel?

- Ibland kan det ju vara just genom att bryta mot språkregler som man når den effekt man vill - att beröra folk på olika sätt. Poesi och låttexter kan ju dessutom ha problemet med rim- och stavelseanpassning för att texten ska funka, menar hon, och trycker mer på skolans ansvar att förse unga med en bred språklig repertoar, och en förmåga att anpassa tal och skrift i en mängd sammanhang.

Så ja, språk och kultur hänger väl ihop på en mängd plan, och såväl inom- som utomspråkliga förändringar sker hela tiden. Camilla ser såväl individuella som samhälleliga risker med att språkförändringen går snabbare på vissa plan än andra, speciellt för unga och personer som inte har svenska som modersmål. Men återigen, språkets snabba utveckling genom digitalisering, behöver inte vara negativ så länge man lär sig att kalibrera och anpassa sig i olika lägen.

- Det är spännande att språket förändras, men man måste vara medveten om hur man förhåller sig till det, samtidigt som det är viktigt att språket är funktionellt och fungerar i en mängd sammanhang, summerar hon.

REPORTAGEBILD 1 (överst): Camillas favoritord är just nu frid. BILD: Ebba Heitzmann

REPORTAGEBILD 2 (nederst): Hercule Poirot av Agatha Christie var en av Camillas ungdomsfavoriter. BILD: ITV (via metro.co.uk)