På Öckerö i Göteborgs norra skärgård bor Dick och Maria. I början av 2018 så flyttade också Jumakhan in hos familjen och från att gå från en familj på fem blev de nu sex. För Dick och Maria var det ett enkelt val, något som de långt innan Jumakahns inflyttning tänkte länge på. Kan man hjälpa personer som behöver det, så gör man det. Vi har rum och plats, det är egentligen inte svårare än så tänker de båda.

Det är februari månad. Jag hinner bli kall om händerna från den korta promenaden från mitt egna hem till de två jag ska besökas hus. I ena handen håller jag min kamera och i den andra ett anteckningsblock. Vi har bestämt träff klockan sex och på deras grusgång står jag, prick klockan sex. Jag knackar på den vita villan och Maria öppnar. Hunden Doris både skäller och springer ivrigt fram till mig för att inspektera och Maria och Dick hälsar mig välkommen. Vi småpratar innan vi slår oss ner i de mjuka skinnfåtöljerna och jag börjar att ställa frågan hur allt började.

De båda träffade Jumakhan i början av 2018. De hade tidigare haft kontakt med två personer som har ansvar för de ensamkommande killarna i Öckerö kommun, Anna och Linus. Det gick fort allting. En vecka efter första mötet med Jumakhan blev det inflyttning. De berättar att det kändes självklart att Jumakhan skulle flytta in direkt. Maria är uppväxt med både helgbarn, fosterbarn och dagbarn, det hade aldrig känts konstigt att ha någon extra person i familjen. Och dessutom så tog Marias syster emot en ensamkommande kille till hennes hem precis som många andra på Öckerö. Det kändes helt naturligt att de skulle hjälpa Juma, berättar hon. Strax efter Jumkhans inflyttning startades en förening i Öckerö kommun där idrott, kyrkor, kommunen och privatpersoner hjälpte de ensamkommande killarna i den mån de kunde.

Jag tänker att det kan bli svårt att förhålla sig till olikheter man har som människor och inte minst om man kommer från olika länder. Sverige-Afghanistan. Sverige som kanske klyschigt, kanske fint förknippas med IKEA, Kalles Kaviar, små grodorna, Avicci, Volvo, Zlatan och Pippi Långstrump. Afganistan, som ofta förknippas med krig, korruption, terrorbrott och öken. Men samtidigt tror jag att det handlar om vad vi får för information om dessa typer av länder. De vi ser på nyheterna är det vi tror på och i sin tur förknippar länder med. För jag tvivlar inte på att Afghanistan har bra artister, goda maträtter, stora företag och filmer. Men det är inte dessa typer av nyheter som kommer upp på vår dagordning och det är därför någonting man vet mindre om. Något som vi däremot vet är att det är stora religiösa skillnader mellan Sverige och Afghanistan och detta frågade jag Dick och Maria om. Maria säger att det såklart märks kulturella skillnader, att man faktiskt får en bit av Afghanistan in i sitt hem, hon skrattar lite lätt. Man märker det tydligt på de olika tankesätten man har, säger hon. Att man bemöter livet på ett annat sätt. Dick berättar att Jumakhan var skötsam, hjälpsam, och väldigt trevlig på alla sätt och att en stor skillnad på de själva och honom var integriteten han hade. Dick beskriver det som att ifall någon skulle fråga dom en enkel fråga som att fråga hur någon mår, så svarar man så som man känner, ärligt. Jumakhan ville inte berätta. Han hade sina tankar för sig själv, och ville ha sina berättelser för sig själv likaså.

-Jag tror det handlar om kulturskillnader, hur man är uppväxt. Det finns inget rätt och fel. Det handlar bara om att vi är olika som människor, och delar med oss mindre och mer om olika saker.

Enligt migrationsverkets hemsida så står det att man får tillfälligt bo på något av migrationsverkets boenden. Man delar boendet med andra personer som söker asyl i Sverige. Familjer bor tillsammans i samma rum och kommer man ensam så delar man rum med andra av samma kön. Det är också migrationsverket som bestämmer vilket boende du hamnar på. Som många andra så ville inte Dick och Maria att Jumakhan skulle hamna på något av dessa boenden och öppnade därför upp sitt hem för honom. Under samma tidpunkt var det också över femton andra familjer i Öckerö kommun som gjorde samma sak. De flesta ensamkommande killarna hade också hunnit skaffa sig vänner, intressen och ett sammanhang i Öckerö kommun och därför kändes det ännu mer viktigt att hjälpa till, berättar dom.

Det är många olika faktorer som spelar roll för att man ska få stanna i Sverige som flykting men främst att du ska ha asylskäl. Sverige öppnade under 2015 upp sina gränser och med detta så försökte de också hitta nya vägar för att många skulle få stanna i Sverige. Ett exempel på detta är gymnasielagen. Den innebar att så länge du går gymnasiet i Sverige så kan du inte bli avvisad, och tack vare denna lagen fick många stanna. Sex månader efter gymnasiet ska du också ha skaffat dig ett jobb, och ha det i två år, annars avvisning. Efter flyktingströmmen 2015 så har Sverige stängt gränserna mer och mer. Dick säger att det såklart finns två sidor av myntet. För man vet inte alltid i vilken mån man kan hjälpa till, men att försöka så mycket som det går är vad alla egentligen borde göra. Ett exempel han ger är när Nimbuskyrkan på Öckerö hade öppet på nätterna för över 2000 killar. De fick då mat och sovplats och folk från alla öar kom med filtar, täcken, kläder och mat, för att hjälpa så mycket som det gick.

Jumakhan bodde hos familjen Simonsson från januari till november 2018. Han gick gymnasiet och fick först avslag på sin asylansökan. De berättar att det var jobbigt när han fick avslag. Och att de såklart blev ledsna när han blev ledsen. Han började då jobba på Ö-varvet för att få arbetstillstånd. Han var som Dick beskriver de en av de bästa lärlingar de haft.

-Han var punktlig och gillade ordning och reda.

Dick pekar bort mot köket.

-Där stod han varje dag, klockan sex på morgonen och bredde en macka, och avnjöt den sedan med en kopp te med lite honung. Efter jobbet kom han hem och gick till gymmet. Varje dag från klockan halv fem till halv sex. Rutiner var hans grej, han behövde den ordningen i sin vardag.

Jag tänker att det kanske kan vara svårt att förhålla sig och också komma ihåg hur olika människor vill ha det i sin vardag, rutiner och vanor. Och vissa har svårare och vissa lättare för att anpassa sig snabbt. Min pappa vet fortfarande inte vad min mammas favoritgodis är och den första tanken jag får då är att efter 32 år tillsammans så borde man kanske lärt sig det vid dethär laget. Dessutom är det en ganska komplex godissmak. Marabou Digistive och på sin höjd kokostoppar. That’s it. Men det kanske inte är så självklart som man tror. Vissa saker sätter sig i minnet och vissa inte. Det är viktigt att veta när de man lever tillsammans med och står nära behöver space och kärlek och också få låta det ta tid. Även om godissmaker kanske inte är det som står först på listan med viktiga saker att lära.

-När man öppnar upp hemmet för någon så blir personen som en i familjen, och det är en stark känsla, man vill väldigt väl. Man blev väldigt engagerad i hans liv och ville att det ska gå bra för honom, så som man vill med sina egna barn. Det har varit mer känslomässigt tufft än vad vi hade räknat med. Vi var inte så förvarnade på att man skulle ta honom så nära till sitt hjärta som vi gjorde.

Jag låter de orden få bli det sista till min intervju och jag stänger av inspelningen. Precis när jag avslutat inspelningen säger Dick:

-Du får inte glömma att säga att han älskade att åka vattenskidor och att köra båt och snöskoter, det var det bästa han visste.

Det ska jag inte glömma, tänker jag och kramar de båda hejdå.

Några dagar innan besöket hos Simonssons cyklade jag ner till Öckerö hamncafe. Stormen Dennis var påväg och jag såg ingenting på grund av regnet. Väl på hamncafeet skulle jag möta Ahmed Alkashman. En tjugo årig kille från Syrien.

Hamncafeet är litet. Det var snart dags för stängning och de enda som är kvar på caféet var jag, två pensionärer och Ahmed. Vi slog oss ner vid ett av borden och började småprata lite lätt. Vi kom in på att han spelar fotboll i Hönö IS A-lag.

- Det är jätteroligt, vi är ett härligt gäng och jag spelar anfallare. Det är kul att lägga mål. Jag har spelat fotboll i Hönö sedan fyra år tillbaka, ungefär vid samma tidpunkt som jag fick jobb här. Jag kom hit för mer än fyra år sedan och allting gick väldigt fort. Jag var först i Malmö men bad om att få flytta till min kusin i Göteborg. Jag fick inte bo tillsammans med honom eftersom att vi båda var under arton men jag bodde ändå i Hjällbo i Göteborg i ungefär fem månader. Efter Göteborg flyttade jag till Hönö och har bott här sedan dess. Jag älskar det här.

Jobbet på hamncafeet fick Ahmed genom sin bror Alexanders flickvän. Han trivs här och säger att han är duktig på sitt jobb. Man lär sig mycket på fyra år, säger han.

-Jag har alltid blivit fint bemött av alla som jobbar här och personerna som kommer och fikar. Precis som när jag kom till Sverige. Alla är väldigt snälla. Precis så som det ska vara.

Jumkhan fick avslag på sin asyl och bor just nu i Afghanistan med sin familj. Dick och Maria har sporadisk kontakt med honom och förhoppningen är att han ska kunna komma tillbaka till Sverige. Kanske ser vi honom då på ett par vattenskidor bakom båten, precis som man brukade se honom.

Wilma Olsson