Ungdomar i Järva upplever att de blir diskriminerade av polisen gällande kroppsvisitationer. Enligt Brås rapport pekar resultaten på en oroande-tendens att diskriminering gällande kroppsvisitationer kan förekomma. 
– De brukar visitera många från området, det är inte så att de hade tvekat på att visitera mig om de såg mig säger en ung, trött kille från Rinkeby.  

I hjärtat av Tensta, Rinkeby och Husby har en grupp på ett 20-tal unga individer blivit intervjuade med åldrar varierande mellan 16 och 20 år. Deras röster är starka, och de är fast beslutna att göra sina gemenskaper bättre.

I det ljusa, orangea skenet av Framtidens Hus i Rinkeby och Husby mötte vi unga från hela Järva. Denna kommunala verksamhet fungerar som en fristad, en trygg plats för ungdomarna, med glada ungdomshandledare närvarande för att ge stöd. Här, mitt mellan köket och dansrummet, delar Manzam (uppgav ett påhittad namn), 19 år gammal, med sig sina tankar om visitationszoner.

– Man har också hört att Husby är någon kontroll eller ”visitationszon” och därför har vi som bor här redan accepterat det. Det känns som att visitationszoner nästan alltid har funnits bakom lagarna och bakom pappret.

Visitationszoner har varit föremål för diskussion under lång tid, och regeringen har föreslagit metoden som ett svar på ökad kriminalitet. Ole-Jörgen Persson lokalpolitiker i Järva (M) delar sina tankar:

– Jag tror att visitationszoner behövs och att det är ett verktyg polisen inte har idag som de behöver. Visitationszoner behöver inte vara diskriminerade, men man måste vara uppmärksam på att människor kan uppfatta det på det sättet.

Majoriteten av ungdomarna lyfter fram att de blir visiterade på grund av hur de ser ut och att poliserna vanligtvis brukar rada upp dem mot väggen. Ungdomarna känner sig tvungna att ge ut sina personuppgifter på grund av rädsla och hur bemötandet var med polisen.

– Jag kan inte mina rättigheter och om jag ifrågasätter poliserna får de utbrott. Jag kan inte säga: ”varför gör ni detta?”. Det är mörkt ute och det finns inga kameror i området. De säger att det är en "röd zon" eller visitationszon. Det här är diskriminering. De tar på mig överallt och det händer hela tiden. Det är äckligt. Jag kan vara var som helst och jag blir fortfarande visiterad. Det spelar ingen roll var jag är, det är för att jag är svart, säger en ungdom i Rinkeby.

– Av alla gånger polisen har kommit och kroppsvisiterat mig tror jag att det kommer att komma till en punkt där polisen kommer att börja ljuga och plantera knark på mig. Sannolikheten är att man då kommer att lita på polisen. Vem skulle lita på mig – en somalier från Rinkeby? säger en rädd ungdom.

Kritiker argumenterar dock för att visitationszoner är extremt kränkande och riskerar att bli en form av rasprofilering, särskilt eftersom det huvudsakligen kan drabba invandrare. Nikoi Djane, utbildad kriminolog med expertis inom gängkriminalitet och brottsförebyggande, delar sitt perspektiv:

– Det finns ingen forskning som påvisar att detta kommer att ha någon positiv effekt, snarare tvärtom.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har undersökt polisens arbete om vilka som väljs när det handlar om kontroller. ”I studien finns ett särskilt fokus på etnicitet, och resultaten visar att polisens arbete är förenat med risk för diskriminerande etnisk profilering”, står att läsa i ett pressmeddelande från Brå.

En kommunalanställd fältassistent inom Järva stadsförvaltning säger att polisen har svårt för att skilja på folk på grund av att många liknar varandra och det är därför alla drabbas.

– Jag minns att jag blev stoppad när jag kom hem från skolan, de tog mina personuppgifter och när jag ifrågasatte poliserna sa de att jag är intressant och att poliserna vill veta vem som rör sig i området. Det finns inga lagar här när polisen jobbar. De gör lite hur de vill. Jag blev chockad hur polisen behandlar mig inne i stan och Järva, det är som dag och natt

Henning Holmberg, advokat för Hestra advokatbyrå, kommenterar kring detta ämne:

– Polisen får absolut inte kroppsvisitera någon enbart på grund av klädsel eller utseende, det måste finnas konkret brottsmisstanke.

Reportagets fakta baseras på ungdomarna visar att ungdomarna känner sig märkbart diskriminerade och har bara accepterat det, då de inte fått någon förklaring.

Till den här artikeln har polisen kontaktats men avböjt att svara på frågor.

Faktaruta: Såhär säger lagen om visitationer 

Enligt (28 kap. 11 § första stycket) krävs skälig brottsmisstanke för att en polis ska få genomföra en kroppsvisitation. Utan sådan misstanke är det inte tillåtet för polisen att utföra en kroppsvisitation.

Detta regelverk syftar till att säkerställa en balans mellan polisens befogenheter och individens rätt till integritet och skydd mot godtyckliga intrång.

Enligt (2 kapitel. 6 § RF) Så är kroppsvisitationer skyddat av grundlagen eftersom det är en inskränkning för mänskligfrihet, men detta lag kan begränsas av andra lagar.

Karin levde lycklig som nygift när hon fick det hjärtskärande beskedet: Hon skulle förlora sin man i cancer.

Köket känns inbjudande med sitt varma sken, även om hösten börjar göra sig påmind. Vid det rustika köksbordet njuter vi av den magnifika stadsutsikten, omgivna av träden i sina höstfärger. På bordets mitt står den underbara kladdkakan som Karin har bakat. Vi har samlats runt Karin, som ska dela sin erfarenhet av att förlora någon nära.

Karin växte upp med sin mamma, pappa och en äldre syster. I hennes barndom var några av hennes närmaste sällskap en katt och en undulat. Men det som alltid legat henne varmt om hjärtat är hennes passion för hästar, som har varit hennes främsta intresse genom åren. När Karin var 13 år gick en av hennes drömmar i uppfyllelse när hon och hennes syster fick möjlighet att låna en häst uppe på landet. Det var en magisk tid för de båda. En allvarlig olycka då hon föll av hästen och bröt sitt ben satte stopp för Karins ridande och markerade slutet på hennes intresse. Vid gymnasiet valde Karin att studera ekonomi och gick en ekonomisk linje. Efter avslutade studier har hon arbetat inom området med fokus på IT-utbildning och har specialiserat sig inom program som Word och Excel.

Året var 1990, och Karin, då 19 år gammal, tillbringade en kväll på det populära discot "Grottan" på Söder tillsammans med sin kompis och några klasskamrater.

Karin minns:

– Vi hade först förfestat hemma eftersom mina föräldrar inte var hemma.

På discot märkte Karin och hennes vän Erika en vältränad och attraktiv ung man som fångade deras uppmärksamhet. De dansade och pratade med honom en stund.

– Jag började känna att Erika var lite väl på honom, så jag bestämde mig för att ge det ett försök själv.

Så snart en lugn låt spelades, tog Karin mod till sig och bjöd in honom till dans. Denna ögonblick blev början på deras relation. Mannen hette Micke och var fyra år äldre än Karin. Vid den tiden gick Karin fortfarande i gymnasiet, medan Micke bodde ensam i en lägenhet i stan, hade bil och jobbade som säljare.

Karin bodde fortfarande hemma när de två träffades oftare och snart beslutade sig för att hon skulle flytta in med Micke. Deras relation blomstrade och ledde till att de förlovade sig. De var ett par i hela sex år. Karin ler försiktigt med sina strålande blå ögon och ser eftertänksam ut när jag frågar om deras bästa minne.

Ett av hennes bästa minnen var under deras resa till Grekland när bestämde sig för att förlova sig på ön Samos. De hade ”hemliga” förlovningsringar som Micke tog hand om och när de flög över Bulgarien, friade han i luften när han förstod var de var. Han överraskade Karin med ringarna.

Kladdkakans ljuvliga doft smyger sig upp i näsan och väcker en allt starkare längtan.

Efter fyra och ett halv år in i förhållandet var Micke en frisk person, som tränade mycket och såg till att äta rätt och var mogen med det mesta. Sedan fick han ont i huvudet, han hade en massa saker som han inte brukade ha, bl.a jätteont i huvudet.

Karins leende försvinner när hennes ansiktsuttryck går från glädje till allvar.

Han upplevde svaghet i kroppen, domnande fingrar och minnesproblem som ledde till förväxlingar. För att försäkra sig om att inget glömdes bokade han en tid på vårdcentralen med en lista över sina symptom.

– Läkarna där upplevde jag som inte de noggrannaste. De sa: Gå hem och ta en Alvedon och återkom om det blir värre, berättar Karin och möter mina ögon med sin blick.

Huvudvärken gick inte över, han blev sämre och sämre, började samt tappa känsel i ena halvan av kroppen. En gång då Karin och Micke var ute och gick, krockade han med någon. Den här personen skrek på Micke men han hade inte ens känt eller märkt att han hade stött till personen, vilket Karin fann konstigt.

De gick till akuten istället då de tyckte att husläkaren inte var vidare till någon hjälp. Där tog de honom på lite mer allvar, de började röntga huvudet. Han fick ligga i en magnetröntgen där de gick igenom huvudet skikt för skikt.

Hunden Billie brister ut i skallande och börjar gå omkring i lägenheten.

En 24-årig ovetande Karin satt i korridoren och betraktade datorskärmen när hon såg en växande formation bakom örat, som visade sig vara en hjärntumör. Denna tumör påverkade Micke genom att ta ifrån honom känseln. Karin hade aldrig hört talas om hjärntumörer och visste inte att de var en form av cancer. Trots att det var ungefär 30 år sedan fanns det ändå behandlingsalternativ som cellgifter och strålning tillgängliga.

En hjärntumör är en onormal tillväxt av celler i hjärnan som kan vara både godartad och elakartad. Kari Toverud, en certifierad medicinsk illustratör, beskriver att cancertumörer i hjärnan vanligtvis inte sprider sig till andra delar av kroppen, men de utgör fortfarande en allvarlig risk då de kan växa in och skada friska områden i hjärnan. Denna information kommer från 1177.se och är aktuell sedan den 17 februari 2022.

De strålbehandlade tumören för att minska dess storlek innan operationen. Efter strålbehandlingen återhämtade han sig gradvis med hjälp av arbetsterapi och sjukgymnastik för att återfå rörlighet och styrka. Men sedan efter drygt ett år, kom tumören tillbaka. Micke gick igenom en cellgiftsbehandling som ledde till håravfall och illamående. Det fanns inget annat att göra än att bara vänta.

En dag hade han tillbringat tid utomhus tillsammans med sin äldre bror, som hade blivit Mickes vårdare. Hans bror hade slutat med sitt tidigare arbete för att ta hand om Micke under dagarna. De njöt av vårens första solstrålar under en promenad på isen.

– Mysig och bara allmänt härlig dag. Och sedan under natten så..

I Karins ögon framträder en äkta sorg, och det är uppenbart att hon verkligen känner sig nedstämd.

– ... somnade han in.

Det blir en kort tystnad mellan oss tre, det tycks vara precis vad som behövs.

”Hur gammal var du då?” frågar jag och tar en munsbit av kladdkakan.

– Det var två veckor innan jag skulle fylla 25, svarade Karin.

Karin delar med sig av sina tankar om hur hon hanterade situationen. Hon beskriver sin förmåga att förtränga och acceptera saker som inte gick att ändra på. Istället för att gräva ner sig i sorg, föredrog hon att lägga det bakom sig och inte älta det. När det erbjöds henne att prata med en kurator eller psykolog för att bearbeta sin sorg, tackade hon nej. Hon förklarade att hon var ung och inte riktigt insatt i den processen.

Eftersom hon och Micke inte var gifta, erbjöd hans familj Karin chansen att ta över lägenheten de inte längre behövde i Jakobsberg. Karin bodde där själv tills hon träffade sin blivande man.

Idag är Karin 52 år gammal och bor här i Stockholm, med sina två barn, en hund och sin man. Hon jobbar fortfarande med ekonomi fast har bytt till fakturor istället för IT-support. Karin har också tagit upp intresset för ridning igen och tar privatlektioner ibland. Det Karin skulle vilja att andra ska lära sig av detta är att man ska ta varningssignaler på allvar. Tas man inte själv på allvar får man helt enkelt gå till en annan läkare. Det är också viktigt att inte ta livet för givet.

När Linn var 14 år gammal gick hon igenom något som många unga i dagens samhälle går igenom. Hon är inte en kändis men hon har en historia som är värd att lägga märke till.

Det är tidig morgon och vi möter upp Linn på ett café. Linn sätter sig på andra sidan bordet och ljusstrålarna träffar hennes röda hår. Tekopparna framför oss ryker och vi börjar intervjua henne. Linn är 32 år och bor i Stockholm. Hon är en ensamstående mamma. Just nu bygger Linn upp sina betyg från gymnasiet då hon gick igenom en tuff tid med psykisk ohälsa.

En artikel som UNICEF skrev 27/06/2023 så drabbas nästan 20% av alla ungdomar av psykisk ohälsa och en av de var Linn. Linn berättade om hur det var att vara tonåring och ha psykisk ohälsa. Hon berättade även hur hon fick hjälp men också vad som förvärrade situationen. Linn led av psykisk ohälsa som självskadebeteende och depression. Allting började när hon var 14 år gammal och då var det jobbigast under de två första åren. Men det fortsatte ända upp i tjugoårsåldern.

” Det var svårt att göra bra val när jag hatade mig själv”

Linn växte upp i en kärleksfull familj med två föräldrar och en storebror. Hon fick mycket kärlek och hade alltid vänner men kände sig alltid konstig och utanför.

Vad tror du var orsaken till din psykiska ohälsa?

- Min mamma växte upp i en familj med alkoholproblem. Även fast min mamma inte själv hade problem så tror jag ändå att konsekvenserna påverkade mig. Men allting började på grund av otrygghet och extremt låg självkänsla. Jag kände alltid att något var fel.

Även frågor som ” Varför mår du dåligt?” fick mig att må ännu sämre. Den låga självkänslan som jag hade gjorde att jag tog dåliga val. Jag sökte mig till personer med missbruk och människor som inte var snälla mot mig. Jag hade ingen kraft att säga emot eftersom att jag kände samma sak. Jag skuldbelade ofta mig själv och det var svårt att göra bra val när jag hatade mig själv, berättar Linn.

” Bilden i mitt huvud blev min sanning”

Det tog ungefär två år innan hon fick hjälp. Hon fick då hjälp av BUP. Linn använde metoden DBT som är en beteendeterapi som fokuserar på att minska självskadande beteende. Hon var en av de första som fick hjälp av DBT.

Linn berättar att hon har kvar några negativa tankebanor som hon ibland kan komma tillbaka till. Hon faller inte tillbaka i beteendet men i tankarna. Det är något som Linn berättar att hon får kämpa med.

Har du några råd som du vill ge till människor som går igenom samma saker?

- Att söka hjälp är viktigt. Man får inte alltid hjälp men det är viktigt att försöka. Det viktigaste är att börja prata med folk hur man tänker och vad som pågår i huvudet. Man kan vara oemottaglig men man ska inte låta tankarna ta över och man är inte ensam i det man går igenom. Bilden i mitt huvud av mig själv blev min sanning och var det jag utgick ifrån.

Nu är kopparna tomma och det börjar strömma in folk på caféet. Det är härligt att höra att Linn tagit sig fram genom livet och att hon är där hon är idag, en mamma som jobbar sig framåt.

Som 18-åring blev Isabelle placerad på SIS-hem i Norrland på grund av sin psykiska ohälsa och missbruk. ”Jag hade mer trauman när jag kom ut än när jag kom in ”. 

Vardagsrummet är stort och luftigt. Vi sitter i den beigea soffan med prydligt uppradade kuddar. Isabelle sitter vid en av soffändarna och tittar ut genom det stora fönstret ut över det höstliga landskapet.

Hon föddes i Östersund och bodde där med sin mamma och pappa till hon blev ca 10 år gammal. Då flyttade familjen till ett hus utanför Uppsala i Alsike. Hon har två lillasystrar, den ena är nu 20 år gammal och den yngsta är 16 år. Under sin uppväxt spelade hon mycket fotboll men gick även på ridning en period. Men fotbollen stod alltid henne närmast.

Isabelles uppväxt var trygg men hennes problem med ADHD och psykisk ohälsa startade redan i 14-årsåldern. Familjen kämpade för att hjälpa Isabelle men hennes mående gjorde att hon inte ville medverka i några utredningar. Hon har i två långa perioder har hon bott på behandlingshem. Ett behandlingshem är en antingen öppen eller sluten institution för behandling av personer med olika sjukdomar eller beteenden som är skadliga för antingen personen själv eller omgivningen.

 När Isabelle blev 18 år blev hon placerad på ett SIS-hem uppe i Norrland och blev borttagen från den destruktiva miljön i Uppsala där hon hade hamnat i ett dåligt kompisgäng.

SIS är en förkortning på Statens institutionsstyrelse. På ett SIS-hem bedriver de individuellt anpassad tvångsvård och verkställer sluten ungdomsvård. De samarbetar även med socialtjänsten och ger barn och ungdomar med allvarliga och omfattande psykosociala problem bättre förutsättningar. I Sverige finns det 21 särskilda ungdomshem (SIS hem) men huvudkontoret ligger i Stockholm. År 2021 blev 2300 barn och unga placerade på SIS-hem. Av dom var största procenten killar och resten tjejer.

Isabelle var på psykakuten när hon fick reda på att hon skulle bli placerad på SIS. Hon hade blivit inlagd på grund av att hon höll på att ta livet av sig själv. Socialtjänsten ringde till henne och sa att de skulle skjutsa henne upp till Norrland där SIS-hemmet låg. När hon fick reda på de så fick hon panik och blev jättearg.

Isabelle får frågan av oss ”Hur var det att vara placerad på SIS hem?” ”De va ett helvete där inne faktiskt, om jag ska vara helt ärlig” säger Isabelle med dyster röst medan hennes blick fastnar på det höstliga landskapet utanför fönstret. Inne på SIS-hemmet var hon inlåst och fick inte gå ut. Alla dörrar där inne var låsta och man fick inte tvätta själv, laga mat själv eller äta när man ville. På Isabelles SIS hem bodde det även andra tjejer, vissa yngre och vissa äldre. Alla som bodde på SIS-hemmet var där av olika anledningar, till exempel kriminalitet, missbruk eller psykisk ohälsa vilket gjorde att det blev en dålig blandning. Det var även mycket våld mellan personal och ungdomarna, därför var det en väldigt dålig miljö att vara i.

Hon var placerad på SIS-hemmet i ett år. När hon väl var inne på SIS-hemmet blev hon borttagen från den destruktiva miljön hon var i innan men det hjälpte bara för stunden.

” Jag fick ju fler trauman därinne än vad jag hade när jag kom dit” berättade Isabelle.

När Isabelle åkte ifrån SIS hemmet så gick det inte bra. Hon fick ingen behandling utan hon säger att ” det var ju bara som en förvaring, typ som ett fängelse”. Efter SIS-hemmet så mådde hon inte bättre är innan så det tog ett tag för henne att må bra.

Isabelle tycker att det fanns mycket problem och brister med SIS-hemmet som hon var på. Hon tycker att man ska ha olika avdelningar beroende på vad man har för problem och varför man är placerad. Till exempel att man relatera till varandra pågrund av att man har går igenom liknande situationer i livet.

Hon säger även att man inte ska blanda barn och äldre ungdomar i samma avdelning då de yngre lär sig av dom äldre och tar inspiration av deras handlingar. I allmänhet tycker hon inte att SIS hem är lösningen pågrund av att det blir som att straff då man egentligen inte har gjort något.

Nu i efterhand är Isabelle glad för att hon vet hur det är att vara placerad på SIS-hem och har det som en erfarenhet. Hon har även varit med i en intervju för Aftonbladet för att informera och upplysa ungdomar hur det är att vara placerad och Isabelle tycker även att det är hemskt att tjejer ska behöva vara där som faktiskt egentligen behöver riktig hjälp.

Isabelle är nu 26 år gammal och har precis flyttat från Uppsala till Norrköping med sin 2 åringa son och man. Hon mår bra nu med har perioder då hon mår sämre men hon går mot rätt håll. Hennes tankar för framtiden är att hon vill jobba med något som kan göra en förändring med hennes kunskaper hon fått. Isabelles råd till andra som går igenom liknade är att ”fortsätt kämpa det blir bra tillslut”.

Mörket har nu fallit över det höstliga landskapet utanför fönstret och Isabelle ska tillbaka till Norrköping och hennes familj.

År 1975 tvingades 26-åriga Salwa Touma fly från sitt hemland Libanon pga inbördeskriget och andra oroligheter i Mellanöstern. Om hon skulle stannat kvar hade det kanske kostat hennes liv.

Rummet är varmt och städat, Salwa har precis tagit ut sin hallonkaka från ungen. Doften sprider sig från köket till vardagsrummet. Hon ställer fram te. Utanför fönstret viner vinden och de färgglade löven virvlar runt i novembervinden. Salwa är 76 år och bor nu i Stockholm med sin man och har 3 vuxna barn. Hennes breda leende är varmt som solen .Hon ser ut som en helt vanlig pensionär men om vi backar tillbaka lite kommer vi hitta hemska händelser som hon och många andra har drabbats av, att tvingas fly från sitt hemland.

”Mitt liv var till en början jättebra”, börjar Salwa berätta. Jag växte upp tillsammans med min mamma, pappa, mina fyra småsyskon och min farmor i en lägenhet i huvudstaden Beirut. Det var väldigt vanligt på den tiden att man bodde tillsammans med äldre generationer. Jag bodde i en lägenhet precis intill havet. Klimatet runt mitt hem var fantastisk med mycket grönska och liv.. Jag hade en trygg uppväxt och jag gick 6 dagar i skolan varje vecka. I skolan lekte jag och mina kompisar med dockor och hade det jättekul.”

”När jag blev äldre jobbade jag som högstadielärare och gifte mig”, säger Salwa och ler. ” Men när jag var 25 år startadess ett inbördeskrig i Libanon mellan olika religösa grupper” fortsätter hon berätta med en allvarligare blick. ”Senare blandade sig PLO (den Palestinska befrielseorganisationen), Israel och på senare tid Syrien.”

Inbördeskriget i Libanon startade år 1975 och varade till år 1990.

Salwa var 26 år när hon kom till Sverige och nu har hon bott i Sverige i 48 år. Men hennes familj kunde inte åka till Sverige så de blev kvar i Libanon. ”I början var jag jätteledsen och jag grät nästan jämt”, säger Salwa.” Jag saknade min familj och mina vänner jättemycket”.

Ute har det blivit molnigt och tunga regndroppar faller ner från himlen.

”Det fanns både för- och nackdelar med att komma till Sverige” säger Salwa. ”Jag tyckte att Sverige kändes som ett tryggt land där man hade jämlikhet frihet och jag kände också att man hade en viss tillit till varandra, Sverige hade inte heller varit inblandade i krig på jättelänge”

Sverige har inte varit i krig sedan 1814 enligt sajten SO-rummet.

”Medan i Libanon har det varit krig i ungefär 100 år till och från”, fortsätter Salwa berätta. ”Kriget gjorde att det uppstod olika spänningar mellan de religösa grupperna men också mellan de stora klasskillnaderna i landet. Libanon var inte så tryggt om man inte hade det bra och en bra levnadsstandard. Men ungefär 80% av Libanons invånare hade det väldigt dåligt” säger hon och får en rynka i pannan.

”Svårigheterna med att komma till ett nytt land var att lära sig ett nytt språk, att inte kunna kommunicera på samma sätt, för även om jag kunde engelska och franska så blev det svårt att kommunicera vissa gånger”

”När jag återvände ett antal år senare hade jättemycket förändrats,” säger Salwa och kollar ner i sin tekopp.

”Jag kände knappt igen mitt gamla hem”, säger hon med en låg röst. ” Läget i Beirut och i hela Libanon var mycket sämre än när vi flydde. Det var jämt oroligt och en extremt religös fundamentalism” fortsätter hon.

Nu är Salwa en pensionär med en stor familj. ”Jag är glad över att få leva Sverige och Sverige och har vidgat mina syner på hur man samtalar och kommunicerar med andra människor och att det kan leda till ett tryggare samhälle”, avslutar Salwa med ett brett leende.

Skribent: Maya Alsterlind och Stella Touma 

För nästan tio år sedan skrevs det i medier världen över om de tusentals flyktingar som flydde över Medelhavet på små, trånga båtar från Syrien i hopp om en bättre framtid. Flera båtar sjönk eller flöt runt dagar i sträck med brist på mat och vatten. Tusentals flyktingar dog. Hicham Qasem överlevde. Här är hans berättelse.

Det är en kall oktoberdag, moln täcker himlen och vi sitter på ett kontorsrum på femte våningen mittemot Hötorgsskraporna i Stockholm. Framför oss sitter Hicham Qasem. Han är 32 år och jobbar som IT-konsult på Knowit som är ett teknikkonsultföretag.Det här är hans arbetsplats. Nu är det snart tio år sedan han bestämde sig för att fly från Syrien.

”Jag föddes i staden Hama i Syrien och bodde med mina föräldrar och mina två bröder” börjar han.

Hichams släkt är från Palestina men hans pappa föddes i Syrien.

”Livet var bra. Jag studerade till dataingenjör vid universitetet, och tog examen 2009. Jag jobbade i några år och sen var det dags för mig att göra 18 månaders obligatorisk militärtjänst”, säger han och sträcker sig efter vattenglaset.

Två månader efter att Hicham påbörjade sin militärtjänst startade ett krig i Syrien. Ett krig som fortfarande pågår och har lett till att 14 miljoner människor har tvingats lämna sina hem. Det betyder att över hälften av befolkningen har flytt. Det är nutidens värsta flyktingkris.

”Det började med att olika grupper protesterade mot regeringen ”, berättar Hicham. Människorna protesterade mot korruptionen i landet och de ville att Presidenten Bashar Al Assad skulle avgå. Protesterna möttes av våld från polis, säkerhetsstyrkor och militär och snart utvecklades de fredliga demonstrationerna till en väpnad konflikt. På grund av Hichams pågående militärtjänstgöring blev han direkt indragen i konflikten. Som tur var hade han en mer administrativ roll och deltog då inte i så många strider. Däremot blev han fast i militärtjänstgöringen mycket längre än vad som först var tänkt.

2014 var Hicham 23 år och avslutade äntligen sin militärtjänstgöring. Vid den här tiden hade 170 000 människor dödats i kriget och flera byar och städer var förstörda. Hicham bestämde sig då för att söka en bättre framtid utomlands.

”Jag såg ingen möjlighet att hitta ett jobb i Syrien och jag ville hjälpa min familj som fortfarande bor kvar i Syrien”, berättar Hicham.

”Var det ett svårt beslut?”, frågar jag Hicham.

”Jag insåg att jag varken kunde hjälpa min familj eller mig själv genom att stanna kvar. Så det var inte ett svårt beslut”.

Däremot blev resan väldigt svår. Hichams palestinska bakgrund gjord det svårt för honom att resa ut ur landet. Men Hicham hittade personer som kunde hjälpa honom ut ur Syrien och tillsammans med sin vän, sin väns bror och hans fru reste de på sensommaren 2014. De planerade att resa via Turkiet och vidare in i Europa. Men de var tvungna att ändra resrutt, och resan blev mycket längre än först tänkt. De behövde åka söderut igen till Egypten och sedan vidare till Libyen. Från Libyen skulle de ta en båt över medelhavet till Italien, vidare till Tyskland, Danmark och slutligen Sverige.

Hicham var på resande fot i sammanlagt en månad. Vid flera tillfällen var han rädd, och trodde att han skulle bli stoppad. Olika beväpnade grupper kontrollerade resvägarna, och man fick muta sig fram. Efter att de ändrat rutt behövde Hicham ta sig genom Saharaöknen i Libyen och Egypten. Något som de inte planerade för. De vandrade en väldigt lång väg, utan mat, vatten och kommunikation med omvärlden. Olika personer hjälpte dem att ta sig vidare. Men en gång väntade de i ett och ett halvt dygn på att bli upplockade av nästa person. Det var otryggt och skrämmande.

Båten över Medelhavet skulle åka från Benghazi i Libyen. Det var en gammal fiskebåt, 8 meter lång, 5 meter bred och två våningar. Ombord på båten fanns 250 passagerare, bland dem både barn och äldre. Det är svårt att föreställa sig hur trångt det måste ha varit. Färden skulle ta två dagar, enligt den person som skulle köra dem. Men efter ett dygn slutade båtens motor att fungera, mitt ute på havet. Fartyget flöt runt och de såg inget land eller passerande båtar. Så flöt de runt i fyra dygn. Mat och vatten fanns i små mängder och efter 5 dygn på havet så var vattnet slut och ingen hade ätit på 3 dagar.

”Alla fattade att resan skulle ta slut här. Vi var helt säkra på att vi skulle svälta ihjäl på båten”. Hichams mörka ögon möter mina och ser allvarligt på mig.

På det femte dygnet lyckades de med hjälp av en satellittelefon ringa en person på Italiens fastland. Hon ringde till Röda Korset som skickade en militärbåt till platsen. Den bogserade båten mot land. Alla på båten överlevde. 

Men över 25 000 personer har omkommit på flyktingbåtar över Medelhavet sedan 2014, uppger SVT nyheter. Båtarna som flyktingsmugglarna använder är billiga och överfulla så det resulterar väldigt ofta att de förliser. De flesta migranter från Nordafrika och Syrien tar vägen via Libyen för att komma in till Europa.

Militärbåten tog dem till Sicilien. Där bodde Hicham och många andra i ett flyktingläger. I lägret fick dem mat och nya kläder. Hicham kunde då äntligen ta kontakt med sin familj.

”Jag hade inte haft någon kontakt med dem på 20 dagar”, berättar Hicham.

Efter två veckor flyttades alla i lägret till Milano och där var de nästan fria att åka vart de ville. Hicham hade läst mycket om olika länder i EU och Sverige kändes som det bästa valet.

”Jag hade 300 euro kvar och hittade en person som hade en bil och med samma personer som följt med mig på hela resan åkte vi 19 timmar till Köpenhamn. Där blev jag avsläppt.”

Hicham stod utanför tågstationen. Han visste inte hur han skulle bära sig åt för att boka en tågbiljett, då information var på danska. Då kom en äldre man och frågade på arabiska om han behövde hjälp. Hicham hade då inte duschat på länge, och han hade väldigt smutsiga kläder. Den vänlige mannen hjälpte honom med allt möjligt, och erbjöd honom sängplats. Mannen bokade dessutom Hichams tågbiljett till Malmö och såg till att han kom på tåget.

”Än idag har jag kontakt med honom ibland. Jag är mycket tacksam för den hjälp han gav mig. Och han hade hjälpt flera migranter”, berättar Hicham.

I september 2014 kom Hicham till Stockholm. Han fick bostad på ett flyktingboende söder om stan.

”Nu ville jag verkligen börja mitt nya liv. Jag ville börja försörja min familj. Min pappa var den enda i min familj som arbetade, mina två bröder var fortfarande för unga för att tjäna pengar. Jag ville börja skicka hem pengar så snart jag kunde.” Berättar Hicham.

Hicham fick bidrag för att kunna köpa lite schampoo och andra förnödenheter. Men han hade inte tillräckligt med pengar för att köp ett SL-kort så han promenerade runt i området runt Telefonplan och Årsta. Han frågade i olika små affärer om han kunde få börja jobba där. Till slut fick han äntligen napp. En butiksägare vid Skanstull behövde hjälp med att sälja jordgubbar. Det var nu juni, vädret var fint, och många ville köpa just jordgubbar. Hicham började mixa olika frukter, och sålde bra så butiksägaren var nöjd med hans arbete. Genom jobbet i butiken lärde han känna nya vänner, även svenska kompisar.

Till flyktingboendet kom också personer från Röda Korset. De höll språkkurser och olika aktiviteter för att flyktingarna skulle lära sig om det svenska samhället. En svensk sångerska som heter Sofia Källgren brukade komma förbi jordgubbsståndet och köpa jordgubbar.

”Jag visste inte att hon var en känd person” berättar Hicham.

De pratade fleras gånger och Hicham bjöd hem sedan henne ihop med flera av hans vänner för att laga traditionell syriansk mat.

”De älskade maten”, säger Hicham med leende.

Sen blev Hicham hembjuden till Sofia Källgren där han lagade likadan mat. Där träffade Hicham flera av hennes vänner och hennes familj. Hicham berättade för dem om sin flykt från Syrien och om sin IT-bakgrund. En av Sofias vänner sa att med sin bakgrund borde han söka arbete inom IT istället. Hennes man arbetade på ett stort teknikkonsultbolag. Det öppnade en dörr för Hicham. Han fick träffa denna man som var enhetschef på företaget. Och så fick han en praktikplats, som sedan ledde till en anställning.

”Om jag inte hade träffat Sofia hade jag inte varit här”, säger Hicham och pekar med handen på kontorsrummet där vi sitter.

De små tillfälligheterna i livet kan ha avgörande betydelse. Och när man har varit med om svåra saker så är det lätt att uppskatta det man har, man blir väldigt tacksam. Nu kan Hicham hjälpa till att försörja sin familj. Och nu har även Hichams lillebror, som hunnit bli 25 år, kommit till Sverige. De delar lägenhet sedan ungefär sex månader tillbaka.

”Han har tagit över lite av mitt ansvar för försörjningen nu”, säger Hicham och skrattar.

Föräldrarna vill inte flytta däremot. De börjar bli gamla och resan är svår. Men Hicham har fortfarande kontakt med dem varenda dag.

Kriget i Syrien pågår fortfarande och konflikten är långt från över. Över en halv miljon människor har mist livet och en miljon är fortfarande på flykt och än så länge har alla fredsförsök misslyckats. Kampen för fred i Mellanöstern är långt från över.

Detta är en berättelse om en främlings väg till en ny tillvaro, om överlevnad, tacksamhet och framåtanda. Följ med oss när vi utforskar den inspirerande historian om Adam, en invandrare som anlände till Sverige och övervann hinder för att förverkliga sin dröm om att bli en läkare och ge tillbaka till samhället.

Restaurangen är varm och ljus, vi lyssnar på den lugna musiken och hör röster i bakgrunden samtidigt som vi lyssnar på Adams historia. Vi ska intervjua en person som har valt att vara anonym och vi referera till honom som Adam. I detta reportage följer vi Adams resa från sitt hemland till Sverige och utforskar de utmaningar och framgångar han har upplevt på vägen.

"Försök att hitta människor som kämpar framåt, är välutbildade, har empati och medmänsklighet. Då kommer du långt i livet" säger Adam entusiastiskt.

Adam är en invandrare som kom till Sverige från Asien för några år sedan. Han landade i Stockholm och sökte asyl hos Migrationsverket. Adam ville egentligen till ett engelsktalande land men på grund av Dublinförordningen så behövde han stanna i Sverige, men det är inget han ångrar idag.

“Av alla länder jag har rest igenom för att komma till Sverige så är Sverige det bästa landet, med det finaste folket” säger Adam med en tacksam röst.

Enligt Migrationsverket är Dublinförordningen en europeisk lagstiftning som fastställer vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att behandla en asylansökan som görs av en tredjelandsmedborgare eller statslös person. Förordningen syftar till att förhindra att personer söker asyl i flera olika länder inom EU.

När Adam anlände till Sverige blev han skickad till ett asylboende i Norrland av Migrationsverket, men inte långt därefter fick han kontakt med en mycket vänlig svensk familj som lät honom bo hos dem i några månader. Adam är otroligt lycklig och tacksam för att han har fått chansen att bo och leva i Sverige. När Adam kom till Sverige hade han otrolig tur genom att han träffade många underbara människor som vägledde honom genom sin första tid i Sverige. Han var också formellt analfabet, fast han kunde skriva, läsa och pratade många språk flytande.

“Det svenska språket var inte särskilt svårt för mig och det var tack vare att jag fick bo hos en svensk familj min första tid i Sverige. Dessa fina människor hjälpte mig även att komma in på den svenska arbetsmarknaden och få jobb” säger Adam med en klar röst.

Vi lyssnar på Adam medan han berättar om den passion han alltid haft för sjukvården och att han redan vid ung ålder ville bli läkare. Adam har utbildats till läkare i Georgia, men lyckas i nuläget inte få ut papperna av staten, och därför måste han gå om utbildningen i Sverige. Adam fortätter än idag med att utbilda sig vidare och målet för honom nu är att bli en svenskcertifierad läkare.

Det fanns ingen skola där han bodde som han kunde doktorera på så därför flyttade Adam till en annan del av Norrland där han kunde fortsätta sin medicinska utbildning. Eftersom Adam formellt var analfabet hade han behövt gå om gymnasiet, men det behövde han inte eftersom han gjorde tentor som visade att han hade gått i skolan i hemlandet. Efter detta gick Adam 3 år på universitet för att bli biomedicinsk analytiker.

Medan Adam pluggade medicin i Norrland fick han bo inneboende hos en mycket vänlig doktor som sedan hjälpte honom skaffa en praktikplats som biomedicinsk analytiker. Denna praktikplats ledde till att Adam fick ett jobb som biomedicinsk analytiker i Uppsala. Därför flyttade Adam till Uppsala där han nu fortsätter sin karriär inom sjukvården. Adam är sedan en tid tillbaka klar med utbildningen och nu utbildar han sig till master i biomedicinanalytik samtidigt som han jobbar som biomedicinsk analytiker.

För Adam var det speciellt jobbigt att komma till Sverige utan sin familj och i början gick han igenom en depression. I nuläget kan han inte ha någon kontakt med sin familj och vänner i hemlandet, vilket tynger honom. Adam berättar att livet är jobbigt utan sin familj och att det kan vara svårt att förstå för de flesta.

“Varje dag så tänker jag på min familj och önskar att de mår bra och att jag ska få träffa dem igen, det är jobbigt” säger Adam med en ledsam blick och ett tungt kroppsspråk.

Vi ställer oss upp, det är dags att gå. Adam följer med oss till tunnelbanestationen och nu ska vi ta farväl. Adam tycker att det har varit en trevlig middag och det gör vi också. Vi går ner till perrongen och det är där vi vinkar adjö till Adam.

Dina och Jovan Rajs var barn under andra världskriget och skulle på grund av att de var Judar möta ett öde så häpnandsväckande och fruktansvärt att man inte kan föreställa sig det. I koncentrationsläger, som barnarbetare och i gömställen skulle båda två överleva förintelsen och de skulle mötas och gå vidare tillsammans.

Höstlöven ligger blöta på trottoaren efter dagens duggregn och himlen har präglats av dova moln. Vi är i slutet av oktober 2023 och antisemitismen har börjat visa sig öppet igen efter Hamas attack mot Israel för bara några veckor sedan. Det är redan mörkt på Södermalm när jag kliver innanför porten till huset där 85 åriga Dina och 91 åriga Jovan Rajs bor. De bär på en osannolik historia som överlevare av förintelsen. En inbjudande doft slår mot mig när jag går in i vardagsrummet där tavlorna och möblerna är många och fina. Jag får syn på ett inramat diplom, Raul Wallenbergpriset som de erhållit för deras arbete kring fortbildning av förintelsen. Jag är här för att ta reda på vad Dina och Jovan varit med om och hur det har påverkat deras liv.

”Folk dog där i svält och sjukdomar, man kunde inte begrava dem, det räckte inte med krematorier. Jag minns hur döda kroppar blev uppradade på varandra längs barackerna och några av dem kände jag”, säger Jovan med en klar röst och ett uppgivet kroppsspråk medan han tänker tillbaka på sin tid i Bergen-Belsen, det tyska koncentrationslägret där mer än 70 000 människor dog.

Jovan föddes 1933 i Bečkerek i dåvarande Jugoslavien, samma år som Adolf Hitler tog makten i Tyskland. Jovan minns sin tidiga barndom som ljus med många fina minnen tillsammans med sin judiska familj och släkt. När Jovan var 5 år föddes Dina 1938 i Zagreb i dåvarande Jugoslavien, några månader innan kristallnatten där över 1 400 synagogor brändes och förstördes och över 400 judar mördades. Hon beskriver sin tidiga barndom som präglad av ljusa minnen.

Dina och Jovan föddes i en tid som kom att bli en av de mörkaste tider i mänsklighetens historia. De skulle möta varandra som följd av deras häpnadsväckande öden igenom denna mörka tid. När kriget började var både Dina och Jovan bara barn och hade ingen aning om vad som väntade dem.

”De tyska soldaterna marscherade in i staden. Jag och min storebror stod där och tittade, vi fattade ingenting och våra tyska grannar stod där och applåderade och var jätteglada”, berättar Jovan och ser mig i ögonen medans Dina hostar till. ”Tyskarna hängde den mest ansedde juden på stadens torg”, fortsätter han.

Under samma tid som detta skedde Jovan bodde Dina med sin moster i staden Novi Sad i norra Jugoslavien som var ockuperat av Ungern. I Novi Sad började en massaker på judar längs floden Donau. ”En ungersk polis kom hem till oss och frågade om jag var judinna och hushållerskan tog upp mig i sin famn och pussade på kinden och sade att jag var hennes dotter, annars hade jag blivit dödad”, berättar Dina med ett allvarligt uttryck.

Efter att Jovans familj dödats i en gasbuss, där en SS-vakt trycker in judar i bussen, låser dörren och släpper in avgaser i bussen, flydde han till Szeged där han senare blev internerad i stadens getto. I december 1944 blev han deporterad till koncentrationslägret Bergen-Belsen efter att slovakiska motståndsrörelsen sprängt järnvägsspåren till förintelselägret Auschwitz dit han egentligen skulle. I Bergen Belsen sov han med 2 andra i samma säng och arbetade under orimliga förhållanden i 4 månader som han uttrycker det.

Bergen-Belsen var ett koncentrationsläger i norra Tyskland söder om Hamburg och i mars 1944 började nazisterna sända dit sjuka och svaga fångar varav de flesta dog efter en kortare tid. I Bergen-Belsen dog uppskattningsvis drygt 70 000 människor och lägret befriades av brittiska styrkor i april 1945, skriver Ingela Karlsson på Forum för Levande Historia 2011.

Samtidigt var Dina i Budapest med sin mamma efter att ha flytt dit efter massakern vid Donau i Novi Sad. Hon blev tillsagd av sin mamma att bära ett kors runt halsen och bytte namn till det kristna namnet Maria. Hon berättar att tyskar under flera tillfällen kom hem till dem och förhörde under pistolhot. Under denna tid träffade hon Raul Wallenberg två gånger på ett sjukhus.

Raul Wallenberg är känd för att ha räddat tiotusentals krigsdrabbade ungerska judar framförallt i Budapest med hjälp av svenska skyddspass. Han arbetade på ett kontor i Budapest men var även ute aktivt i fält på till exempel sjukhus. Bland hans medarbetare i arbetet med att hjälpa judar fanns bland annat Per Anger. Raul dog troligtvis 1947 i sovjetiskt fångenskap, enligt Nationalencyklopedin 2023-11-08.

Jovan befriades av ryska trupper 8 maj 1945 i koncentrationslägret Theresienstadt dit han hade förflyttats. ”Tyskar fortsatte att hämta judar till skogen och skjuta dem”, säger Jovan nedstämt. Samma dag som befrielsen skedde var det Jovans barack som skulle skjutas i skogen men så kom de ryska soldaterna.

Dina blev befriad av ryska trupper i januari 1945 samtidigt som Jovan var internerad i Bergen-Belsen. ”Av 249 Judar i min hemstad överlevde 19, jag var yngst, 7 år gammal”, förklarar Dina.

10 år efter kriget skulle Jovan och Dina mötas på en träff för Jugoslaviska överlevare av förintelsen. ”Det var det bästa som har hänt oss, det räddade oss”, säger Dina och syftar på den jobbiga situationen efter kriget när både Dina och Jovan förstod omfattningen av mördandet av judar under förintelsen och framförallt Jovans förlust av sin familj.

Några år efter detta möte flyttade de med sina två barn till Sverige och har levt här sedan dess. Dina har varit arkitekt och Jovan läkare i rättsmedicin och efter att de gick i pension har de föreläst om deras upplevelser under förintelsen på olika skolor. De berättar om sin situation idag i samband med de antisemitiska händelserna som inträffat på senaste. ”Det känns som på 30-talet, hänsynslöshet, massmord, mördande, som på 30 och 40-talet”, säger Jovan och syftar på händelserna i Israel.

Både Dina och Jovan Rajs har gått igenom två olika men minst lika hemska livsöden. Båda tog sig igenom det på olika sätt och möttes som följd av deras öden, och som Dina berättar räddade det dem, för det är svårt att ta sig igenom en händelse av den här skalan. En händelse som förhoppningsvis aldrig upprepar sig igen. Både Dina och Jovan anser att man kan lära sig om förintelsen genom att prata med överlevande och läsa på om ämnet så att inget liknande någonsin händer igen.

När Lovisa var fyra år fick hennes mamma och pappa det hemska beskedet, hon hade drabbats av något en fyraåring aldrig skulle behöva genomlida, Leukemi 

Vi möter upp Lovisa, som vi ska intervjua, utanför caféets dörrar. Hon möter oss med ett stort leende innan vi går in genom dörrarna. Vi sätter oss i en nedsutten soffa nära ett fönster. En hårslinga av det blonda håret åker fram i ansiktet när hon sätter sig ner och hon lägger den snabbt bakom örat. Bara genom att kolla in i hennes kristallblåa ögon får man känslan av att hon är en genuin och snäll person. Bagaren måste ha tagit ut en ny omgång bullar från ugnen, för doften av nybakade kanelbullar sprider sig och skapar en lugn atmosfär.

Vi är här för att intervjua en tjej, som vi har valt att kalla Lovisa, om hur en hemsk sjukdom kan förändra en ung persons liv. Som hon säger själv, ”detta förändrade mitt liv” och ”mitt liv kunde börja efter att den var borta.”

Innan sjukdomen var hon en liten levnadsglad tjej, som älskade att prata om allt mellan himmel och jord. När hon var runt 4 år gammal började hon bli alltmer hängig, hade ingen energi och var väldigt blek. Samtidigt hade hon börjat få små röda prickar som spridits över hela hennes kropp. Då valde hennes föräldrar att åka in med henne till akuten, många tester och blodprov senare kunde det fastställas att värdena såg för dåliga ut för att inte väcka någon oro, så hon skickades direkt till Karolinska sjukhuset. Efter 6 timmars väntan fick hon tid för att ta fler blodprover, som även dem visade på dåliga värden, och med dem kunde det fastställas att hon hade drabbats av leukemi, så hon blev inlagd direkt, och började sin behandling direkt därefter.

Leukemi är en allvarlig sjukdom som påverkar blodcellerna och benmärgen. Det innebär att det blir en överproduktion av onormala vita blodkroppar. Det finns olika typer av leukemi, inklusive akut och kronisk leukemi. Symtomen kan inkludera trötthet, blekhet, frekventa infektioner och blödningar. Behandlingen varierar beroende på typen av leukemi och kan inkludera kemoterapi, strålbehandling och ibland benmärgstransplantation. Cirka 300 barn varje år drabbas av leukemi i Sverige, 80 % av alla som drabbas överlever, med den siffran borde såklart vara 100. Om detta kan man läsa vidare på Cancerfonden och 1177 vårdguiden.

Under den period hon låg inlagd och behandlades beskriver hon hur hon mådde dåligt, kände en ständig rädsla för döden och hon tyckte det var jobbigt att ligga på sjukhuset, hon berättar för oss hur hon minns att hon för det mesta tänkte, ”jag ville bara hem”. Lovisa kollar på oss med blanka ögon. Familjen gick med en ständig oro för att allt skulle bli värre. För även fast det är den drabbade som genomlider sjukdomen och allt som kommer med den, så drabbas familj, närstående och alla i den sjukas närhet av sjukdomen. 

Efter två månader fick hon börja lämna sjukhuset, men bara på korta permissioner. Hon var sjuk i en period, men under den gick det mycket upp och ner. Man visste aldrig hur nästa dag skulle se ut.

Efter fyra års sjukdom, vid 8,5 års ålder fick hon ringa i klockan som ett bevis på att hon hade övervunnit cancern.

Idag är hon helt frisk och lever sitt liv precis som vilken annan liten tjej gör. I julas fick hon operera ut porten som behövde sitta kvar ett år efter att hon blivit frisk, ifall att hon skulle fått ett återfall, vilket hon inte fick. Hon gör en kort paus och kollar ut genom fönstret på rörelsen utanför, sen får vi ögonkontakt igen, och hon säger, “Det kändes som att cancern kom ytterligare ett snäpp längre ifrån mig.”

Sorlet runtomkring oss tar oss tillbaka till rummet som fyllts av ljudet från glada människors skratt, men det enda man kan känna är orättvisheten över vad Lovisa med många fler har genomlidit. Det är så orättvist.

Vi går på Djupadalsskolan och har en pedagog som heter Nouri. Vi intervjuade honom och tycker att fler borde få höra hans chockerande historia. Det här är intervjun:

Hej! Hur mår du idag och vad heter du?

– Hej jag mår fint och jag heter Nouri Zaeri.

Var kommer du ifrån och hur gammal är du?

– Jag är 21 år och jag kommer från Afghanistan.

Var i Afghanistan?

– I staden Daikundi

Har du blivit utsatt för rasism?

– Ja.

Hur gammal var du då?

– Det var många olika tillfällen i mitt liv så det är svårt att säga just en ålder.

På vilket sätt blev du utsatt?

– Där jag bodde finns det olika folkgrupper och vi den gruppen jag tillhör heter hazarerna och de mobbade oss mycket på grund av vårt utseende, religion m.m. De andra grupperna ville få bort vår grupp eftersom vi inte betedde oss på samma sätt som de.

På vilket sätt har det påverkat dig?

– De mobbar själva folkgruppen och inte någon speciell och vi flyttade till Iran från Afghanistan när jag var tre år gammal så jag har inga minnen därifrån men mina släktingar har varit med om det.

Har du hört någon historia från en av dina släktingar som blivit utsatta för rasism?

– Ja, min farfar har förlorat mycket mark på grund av att de andra folkgrupperna som hotade honom med vapen.

Vad heter den andra folkgruppen?

– Pashtun.

När flyttade du till Sverige?

– Jag flyttade till Sverige i början av 2016.

Har du blivit utsatt för rasism här i Sverige?

– Ja, 2018 ville jag skaffa ett gymkort. Men personen i kassan vägrade ge det till mig och sa att de inte ville ha “invandrare” där.

Vill du berätta om när du kom till Sverige?

– Jag var ganska utsatt för rasism i Iran eftersom vi inte fick ansöka om att bli medborgare. När jag var 11 år gammal var jag tvungen att börja jobba eftersom det är mycket barnarbete som typ i Kina, som jag har läst. I slutet av 2015 sa min familj att jag kunde åka med några andra personer till ett annat land. Det var inte målet att jag skulle komma till Sverige men bara ett land där man hade mer rättigheter. Men min familj kunde inte komma med för att vi inte hade råd med att alla skulle med, så de stannade där. När jag då åkte åkte vi genom olika länder olagligt. Det är väldigt farligt och det är många som skadar sig och dör. Så för mig tog det ca 2 månader att komma till Sverige.

Vilka länder gick du genom?

– Först var vi i Iran och sen promenerade vi ganska mycket tills vi kom till Turkiet och då behövde vi vara väldigt försiktiga och gå på natten så vi inte blev skjutna av militärer vid gränserna. Sen gick jag till Grekland och därefter till Nordmakedonien. Efter det gick jag till Serbien, Slovakien, Schweiz, Tyskland, Danmark och sist kom jag till Sverige.

Promenerade ni hela tiden?

– Det mesta var promenad men det var vissa bitar med bil, en olaglig buss som körs av smugglare, tåg och ibland i en gummibåt.

Men under den här tiden när ni flydde utsattes ni för någon rasism i de andra länderna?

– Jaja, en del kunde man se men eftersom vi inte kunde språket de pratade så kunde vi inte riktigt veta. Men det var vanligt att man blev misshandlad när man gick genom de olika länderna.

Blev du misshandlad av militären någon gång?

– I Iran var det farligast och vi lärde oss att de ofta sköt upp i luften för att se om någon var där så det hörde vi. Men de såg aldrig oss. Dock blev jag slagen mellan Nordmakedonien och Slovakien. Då slog de mig med en batong vilket gjorde väldigt ont.

Har du sett någon som blivit dödad?

– Nej, tack och lov.

Gick du alltid med samma gäng?

– Ja, min familj tyckte att det var jobbigt att lämna över mig. Därför skickade de iväg mig med några vuxna personer de kände.

Varför kom ni just till Sverige?

– När vi var i Tyskland blev jag sjuk och då kände jag att jag inte orkade gå så mycket till. Därför valde jag att inte gå till Finland eftersom jag tänkte att det är så kallt där så jag valde att åka till Sverige istället. Egentligen ville jag åka tillbaka, det kändes liksom inte att jag hörde hemma här. Men jag kom till Sverige ändå.

Hur länge sen var det du träffade din familj?

– Vi hade inget pass så jag kunde inte bevisa vem jag var. Så det var svårt för Migrationsverket. Men efter ett tag fick jag tillstånd att stanna i Sverige. Men eftersom att jag inte hade något pass kunde jag inte åka till Iran. Så jag var tvungen att vänta i fem år för att bli svensk medborgare och få ett pass. Så då åkte jag till min familj i Iran precis före pandemin.

Lever fortfarande dom du åkte med?

– Ja, vi har kontakt men vi ringer inte jätteofta. De flesta är i Sverige, jag är ju i Malmö, två av dem är i Stockholm, en är i Göteborg och en annan är i Tyskland, i Hamburg tror jag.

Hur ser din familj ut i Iran?

– Jag har en mamma, en pappa, en storasyster och två yngre bröder.

Har du någon kontakt med din familj?

– Ja, jag brukar oftast ringa dem en gång i veckan. Vi kan inte prata så mycket eftersom det är en diktator som styr i Iran och som inte tillåter folket att höra så mycket från andra länder.

Tror du att folk som har blivit utsatta för rasism förstår hur svårt andra kan ha det?

– Ja, för att man mår väldigt dåligt ifall man blir utsatt för rasism. Man känner sig mindre värd och värdelös och då kan man förstå andra som blir utsatta för rasism hur dåligt de kan må.

Är det mycket skillnad med rasismen i Sverige och rasismen i Iran?

– Ja, för i Sverige har folk mer makt än vad man har i Iran. I Iran har folk nästan ingen makt alls, så om diktatorn säger att man ska slå afghaner på gatan så måste de göra det även om de inte vill för det är diktatur. Och i Sverige finns det också rasism, men inte lika mycket som i Iran.

Är du glad att du kom till Sverige?

– Ibland, men det är olika hela tiden för i vissa situationer har jag tänkt att jag inte vill vara här och att jag gjorde ett misstag att komma hit. Även om jag kanske skulle dö skulle jag ändå få vara med min familj.

Tack så jättemycket Nouri för att du kunde dela din livshistoria med oss, vi alla önskar dig lycka till i framtiden!