Att mönstra på Briggen Tre kronor blev för eleverna i årskurs tre på St Botvids gymnasium ett uppvaknande när det gäller det akuta läget med Östersjön.

I september mönstrade på Briggen Tre Kronor – ett fartyg som tog dem ut på ett av världens mest utsatta hav. Resan blev ett uppvaknande för eleverna från St Botvids gymnasium söder om Stockholm. 

– Vet svenska folket om att Östersjön dör? undrar eleven Hadi Musavi. 

Vindmätaren visar ett par sekundmeter när besättningen lossar förtöjningarna i Örnsköldsviks hamn. Det är molnfritt. Solen gör sig till. Briggen Tre Kronor, som den här veckan har med sig tretton elever från St Botvids gymnasium i Stockholm, glider ut på ett spegelblankt vatten.

Hifa Abdulsahib är snabbt uppe i riggen. Det var hennes mål när hon mönstrade på och nu har hon vågat hela vägen. Där har hon en perfekt utsikt över Östersjön.

– Oh, my God, det är så häftigt! Det är liksom himlen, utbrister hon. 

Det är lätt att bli hänförd av vyn. Men de senaste decenniernas forskningsrapporter om läget på Östersjön vittnar om en en annan verklighet, under ytan. Här har kemikalier och övergödning utarmat livsmiljön för hundratals olika djur- och växtarter. Den som väljer att färdas vertikalt i det på sina håll över 400 meter djupa vattnet, skulle kunna se tecken på att stora delar av havet är dött. För tio år sedan rörde det sig om en sjundedel. I dag är det en sjättedel.

Eleverna från St Botvid, som är en del av den besättning som seglat skutan från Stockholm till Örnsköldsvik, känner mycket väl till döden som breder ut sig under vattenytan.

– Det är hemskt. Jag förstår inte varför vi inte pratar mer om det. Hur stor del av Sveriges befolkning är medvetna om det här? säger Hadi Musavi, en av eleverna ombord.

Båtresan är inledningen på en kurs med särskild inriktning på hållbara hav, under tredje året på naturvetenskapligt program på gymnasiet. Under fem dagar gör den två strandhugg, ett i Härnösand och ett här i Örnsköldsvik. På kajen monterar  stiftelsen Hållbara Hav, som äger briggen, upp en utställning. Eleverna hjälper till att informera Örnsköldsviksbor om om hur miljögifter som finns i våra badrum – i form av allt från skönhetsprodukter till läkemedel – förstör miljön i Östersjön.

Shiba Noory, 18 beskriver resan som ett uppvaknande.

– När lärarna pratat om föroreningar i Östersjön och fiskarna dör har jag tänkt att det där måste vara överdrivet. De har väl hittat någon fisk som har dött, det kan inte vara så farligt. Det är en sak att läsa om det och en annan sak att komma ut och faktiskt se det. Då förstår man hur tragiskt det är att vi människor förstör världen.

Hennes föräldrar flydde från Afghanistan innan hon föddes. Pappa var livvakt åt presidenten och del av den afghanska insatsstyrkan. Väl här har han helhjärtat tagit till sig den svenska friluftskulturen. Shiba är den enda av klasskamraterna som seglat tidigare.

– Pappa gillar det fysiska och jag har hållit på med friluftsliv och sporter hela mitt liv. Jag har både seglat och paddlat. Jag har klättrat också, trots att jag är sjukt höjdrädd. Jag var uppe i masten utan sele. Jag tänkte "Shit, jag kommer att dö". Men det är då jag känner "I´m alive"!

Klasskompisen Kevin Cherna är från Chile. Hans båtvana begränsas till några turer med Tallink med familjen. Det är svårt att tro när han guidar de nyfikna ortsbor som mönstrat på under kvällseglatsen.

–  Längst ner sitter brammen sedan kommer nedre märs och övre märs. Längst upp är röjeln. Det kommer från franskans royale – kungligt – eftersom det utan att staka sig.

Skeppare Ib Bergström är imponerad. 

– Många av ungdomarna har ju bara varit i Sverige i några år. De kan redan bra svenska och nu

lär de sig ett språk här ombord. Normalt har de sökt sig hit för att de redan har ett intresse. Dessa har så många olika nationaliteter. Det är roligt att kunna erbjuda en upplevelse som de som inte av eget intresse eller sin vanliga miljö kommer i kontakt med. Jag har sällan fått segla med så entusiastiska och harmoniska ungdomar faktiskt, säger han.

Bortsett då från det första dygnet till havs, då flera av dem var på väg att ge upp. Vågorna var tre meter höga, vindhastigheten 19 sekundmeter. Nästan storm. För de elever som knappt varit på sjön tidigare blev det en chock. Både besättning och elever – alla utom en – hängde över relingen och kräktes. Det varade i ett och ett halvt dygn.

– De första två dagarna var  tunga. Men vi var rätt förberedda eftersom besättningen berättat om att det kunde hända innan och hur man skulle göra. Att titta på horisonten hjälpte och vatten och knäckebröd. Och vi fick möjlighet att se norrsken. Precis när mitt vaktskift slutade så blev det först vitt ljus, sedan grönt och rosa. Sedan blev vädret riktigt bra, berättar Kevin Cerna.

En bit ut i skärgården är alla sjutton segel satta och eleverna kan slappna av på däck ett slag. Men i en handvändning bryts lugnet ombord. Något stort, orange och bylsigt far förbi i ögonvrån och ner i det kalla vattnet. Sedan går allt snabbt. Order ges av skepparen och vidarebefordras föröver av en samarbetsvillig besättning. "Man över bord!" Vi inser snabbt att det "bara" är en övning och kan andas ut lite. En person ur besättningen har kastats i, iförd en stor knallfärgad flytdräkt. Men trots att det är vindstilla går det oväntat snabbt att förlora personen ur sikte. Eleverna och den ordinarie besättningen fungerar som en och samma kropp. Livbåten vevas ner. "Dikt bidevind för styrbords halsar!" ropar kapten och den 330 ton tunga skutan manövreras i en motsträvig gir. Snart är den bylsiga figuren välbehållen på däck igen. Lugnet återvänder.

Vi närmar oss hamn och det är dags att beslå råseglen. Nawras Mazen från Syrien är en av de som vågar klättra allra högst upp i riggen. I röjeln, över 25 meter över vattenytan, hänger eleverna som i klasar i masten. Med sig hem från seglatsen kommer de att ha ett minne för livet – och en alldeles speciell relation till  ett av världens mest utsatta hav.